Potatispojkar och skönhetsmissar i Ecuador

Nyligen gästbloggade jag på Discovering The Planet om mina färgstarka favoriter i Ecuador.

Landet ligger mig lite extra nära hjärtat eftersom jag bodde där en period och jobbade som reporter på dagstidningen El Norte. Ecuador är därför inte så mycket semesterland för mig, utan mina minnen är framförallt från vardagen och jobbet. Blickar jag tillbaka känns de "helt vanliga arbetsdagarna" smått surrealistiska - potatispojkar, skönhetsmissar, trafikolyckor och äventyrare i en salig blandning.

ecuador_journalist_sanna_rosell

En vanlig dag på jobbet

Det är tidig morgon och daggdropparna ligger som pärlor på bussfönstret. Jag försöker hitta en någorlunda bekväm sittplats bland hönsburar, vedträn och styckade köttbitar. Bäst att dubbelkolla i väskan om allt är med: kamera och anteckningsblock - check. Bananer och påsen med ris till lunch – check. Kartan för att hitta rätt bland alla byar på landsbygden - check. Inget är glömt och jag kan lugnt speja ut genom bussens fönster. Än är dagen stilla, men vid det här laget har jag lärt mig att ingen dag är den andra lik för en tidningsreporter i Ecuador – och i allra högsta grad oförutsägbar.

Under valåret 2012 följde vi politikernas kampanjer som riktade sig till barn och skolungdomar.

Under valåret 2012 följde vi politikernas kampanjer som riktade sig till barn och skolungdomar.

Tysta minuter och tända ljus för olyckans offer.

Tysta minuter och tända ljus för olyckans offer.

Röda sidor

Vardagen på redaktionen var ofta oplanerad och styrdes efter vad som hände just den dagen. En helt vanlig tisdag existerade knappt, speciellt inte när jag vikarierade på de "páginas rojas", som betyder de röda sidorna och i Sverige skulle kallas ungefär "mord och olyckor". I Ecuador finns speciella delar av medier för sådant eftersom det tyvärr är väldigt vanligt (och säljer många lösnummer...).

Så när den största trafikolyckan i stadens historia hände, var jag första reporter från vår tidning på plats. Det var en skolbuss som hade krockat med flera bilar, mitt på motorvägen. Det totala kaoset mitt i morgonrusningen fick sekunder som egentligen gick snabbt att kännas som sirap. Först efteråt märkte jag att hela vägen var marmorerad av mörkrött blod, men där och då såg jag bara gråtande, hysteriska människor och skrikande poliser som försökte skapa ordning. Jag minns fortfarande ett av offrens mamma som var i chock och ännu inte hade förstått att det var hennes dotter som låg i en av de svarta plastpåsarna. Sjukhuspersonalen kämpade för att rädda skolbarnens liv medan vi, ett gäng hungriga reportrar på jakt efter saftigaste storyn, stod bredvid och tittade på.

Jag skämdes av att vara journalist där och då, mitt i olyckans epicentrum, och fixade heller inte att skriva om det. Känslorna blev för stora och för många och orden som skulle bli tidningstext fick helt enkelt inte plats.

3-åring "potatispojke" i norra Ecuador.

3-åring "potatispojke" i norra Ecuador.

Potatispojkarna i Tulcán

Jag minns också extra starkt ett reportage från regionen Tulcán i norra Ecuador. Det handlade om de som kallades "potatispojkar", småbarn med jordiga kinder och trasiga byxben som hjälper sina föräldrar på åkrarna. Det är en accepterad form av barnarbete i Ecuador, där familjerna inte har råd att låta dem gå i förskolan. Vi skrev om deras vardag och dokumenterade det i text och bild. Gång på gång fick jag verkligheten i Ecuador som en käftsmäll i ansiktet.

Indianhantverk i Otavalo...

Ibland fick jag lättsammare uppdrag på kultursidorna. Vi gjorde bland annat en serie där vi lyfte lokala, indianska hantverkare. Med en videoreporter och en fotograf spenderade vi hela dagar ute på fältet och intervjuade, skrev och fotade. Ena dagen kunde handla om möbler av sjövass och nästa om smycken av kottar. Jag lärde mig massor om saker jag inte ens visste jag var intresserad av!

...och äventyrare i Quito
Men de roligaste skrivjobben jag gjorde för El Norte var uppslagen i helgbilagan. Det skulle vara "lördagsläsning" med intressanta personer eller händelser ge utrymme för kreativa idéer och egna påhitt. Oftast blev en och annan tanke ett kul uppslag till helgen, med färgstark grafik och spännande perspektiv. Redaktionschefen lyssnade, bollade och sa sällan nej till mina smått tokiga infall. En av dem blev en djupintervju Marcela Blomberg, dotter till den svenske upptäcktsresaren Blomberg som har namngett världens största padda (i Ecuador).

Skönhetsmissarna

Vardagsjobben handlade ibland om mindre roliga uppdrag, som att fota och intervjua stadens "snyggaste" tjejer. Det var 14-18-åringar som agerade modeller för klädbutikerna och fick titeln "veckans skönhetsprinsessa". Att skriva om deras utseende och kroppsstorlekar kändes så fel och jag hade svårt att stå för över min byline på de reportagen. Den ecuadorianska kvinnosynen är ljusår ifrån den jag var van vid, men gav just därför en av de viktigaste insikterna.

När jag tänker tillbaka för att skriva det här får minnena mig att bli smått nostalgisk. Är det inte så det är? Allt blir vackrare i backspegeln. Till och med den där tidiga morgonbussen med hönsskit och köttslamsor blir ett skimrande minne att stanna lite extra vid. Hur verkligheten sedan var egentligen... ja, det är ett helt annat blogginlägg.

Sött, salt och skalbaggar i Ecuador

Den fjärde och sista delen i miniserien om Ecuador: maten, mötena, människorna handlar om vad jag minns med kurrande mage från landet.

Del ett handlar om hur Alla Helgona firas i på ecuadorianska landsbygden, del två om hur kärleken klarar kulturkrockar i Ecuador och del tre om ett besök på en ecuadoriansk småskola. 

Ceviche. Nationalrätten i Ecuador där de marinerade skaldjuren, den syrliga limesaften och den eldiga chilin blandas till en liten plocktallrik.

En "cevichería" är en korvmojsliknande rullvagn där du får plocka ihop din egen ceviche. Det kostar ungefär 2 svenska kronor och är ett vanligt mellis för många skolbarn i Ecuador.

Menestras är "fattigmansmat" av linser som puttrar i sin härlighet i grytan med grönsaker, tills det är så tjockt att skeden kan stå för sig själv.

Encebollado är min absoluta favoriträtt i Ecuador. Vit fisk i sås av tomat, lök och paprika – kan det bli enklare, och godare?

På den ecuadorianska landsbygden är gris synonymt med fest. Är det party på gång, kan du ge dig på att grisen spelar huvudrollen. Oftast då pimpad med både chili och tomater.

Sist men inte minst, snackset på jobbet när eftermiddagen tycktes fortsätta i evigheter. Kaffe visste ingen i redaktionen vad det var, men friterade skalbaggar däremot - mums! 

Barnsliga blickar i Ecuador

Del tre i miniserien om Ecuador: maten, möten, människorna handlar om barn och blickar. Del ett handlar om hur Alla Helgona firas i Ecuador och del två om en kärlekshistoria mellan två ecuadorianska kulturer.

Det är något visst med barnsliga blickar, tycker du inte? När vi blir vuxna tar medvetenheten över, vi vet vad kameran vill se och hur vi ska vända och vrida på oss. Men barn är barn och just därför "befriade". De här nyfikna blickarna och bländande leendena möttes jag av ute på ett uppdrag på en skola i Ecuador.

Som reporter och fotograf på  den ecuadorianska dagstidning El Norte, skrev jag ofta artiklar från landsbygden. Även om barnens repliker var få, blev bilderna på dem många. Och bilder säger ju faktiskt mer än tusen ord, inte sant?

Grabbarna var lika nyfikna, och blixtrade med sina leenden snabbare än vad jag hann blixtra med min kamera.

När  kameran kikade fram, blev tjejerna lika spralliga som blyga. Men nyfikenheten tog över och deras lycka över att fastna på linsen var smittande.

Läs fler av mina reportage från Ecuador här (scrolla ned för att komma till El Nortes artiklar).

En kärlekshistoria från Ecuador

Del två i miniserien om Ecuador: maten, mötena, människorna handlar om Dolores. Del ett handlar om hur Alla helgona firas i Ecuador.

Jag är glad för så många möten med olika människor i Ecuador. Att som journalist få träffa alla möjliga personer, fick mig att förstå vilka berättelser var och en bär på. Stories, levnadsöden, historier - man kan kalla det vad man vill, men det är de alldeles egna orden som skapar mening.

Dolores Quinche är en färgstark indiankvinna som jag minns lite extra. Hon bor i byn Quinchuquí i norra Ecuador där man talar indianspråket kichwa. Klurigt uppdrag, eftersom jag var van att jobba enbart på spanska. Men jag åkte dit för att prata om något som struntar blankt i språk och landsgränser - kärlek.

Hon är sedan 37 år gift med en fransman. Ett multikulturellt äktenskap som väckte - och fortfarande väcker - rynkade pannor på den konservativa landsbygden i Ecuador. 

Sida vid sida satt de och pratade på sitt alldeles egna, mixade språk - franska fraser, spanska ord och indiansk slang - som jag inte begrep ett ord av. Hon bar sin typiska anaco och traditionella blus, han klädd i jeans och skjorta. Indianska pärlband och märkesklocka som tickade fransk tid. Europeiska skor och sydamerikanska tofflor. Kontrasterna var stora men kärleken större.

Alla helgona i Ecuador

Första delen i miniserien om Ecuador: maten, mötena, människorna handlar om dagens stora fest som också är årets största firande.

Det är Dia de los Difuntos - årets största högtid för quichaindianerna i Ecuador och de döda och saknade firas av sina familjer med färgfest och favoritmat. 

Det är en sval och solig lördagseftermiddag. Jag är i indianbyn San Clemente, en bra bit uppför foten på vulkanen Imbabura i norra Ecuador.

Här möts jag av ett myller av indianer på marknaden. De har klätt sig i finblusarna och alla ärvda pärlhalsband når ända upp till hakan. De glittrar och glänser i den gyllene timmen, kjolarnas starka färger är som blombuketter mot de gröna sammetsbergen. 

Hela familjer samlas kring korsen för att minnas den nära och kära som ligger under jord. De pyntar, pysslar och planterar. Kanske sjunger en sång, dansar lite, innan de dukar upp till en festmåltid av den dödes favoritmat - eller som här, ett konstverk i form av kaka - mitt på graven.