Tid för veckans vila och pausernas parenteser

Snöflingorna dansar ner från himlen och marken lyser bländande vit. Det blev vinter över en natt här i Örebro och världen blev just lite vackrare! 

Men vi lämnar vädret utanför fönstret, för jag tänkte skriva lite om vila. Om söndagar och om viktiga pauser. Vad som fått mig att lägga bloggens vanliga teman, resor och skrivande, åt sidan för en stund är en envis sjuka och ett par texter. Sjukdomen är min men texterna är andras.

I någon vecka har jag gått på halvfart på grund av hosta från helvetet och allmänt kass hösthälsa. Jag fick ställa in både Travel Massive, en kurs med jobbet och sleep over hos brorsan i Stockholm. Det är deppigt när kroppen själv säger stopp fast hela hjärtat skriker att jag vill ju åka!

Sen ramlade jag över ett inlägg om space i livet på Vandringsbloggen, Jenny Strömstedts krönika om skogslängtan och pastorn Thomas Sjödins heliga vilodagar. De berättar om helt skilda utmaningar i sina väldigt olika liv - men gemensamt är de där pauserna där de kan andas. 

Eftersom jag inte bara skriver massa text utan också tänker och drömmer i texter (!) ligger språket som metafor nära till hands för mig. Jag ser därför pauser som grammatikens parenteser.

Parentes kommer från grekiskans parenthesis och visar att man ska göra en paus.
— skiljetecken.se

Är hela veckan är enda lång mening med bara kommatecken som "skiljeteckenspauser", blir vilken läsare som helst trött lagom till fredagen (med parenteser däremot, skapas stunder att stanna upp och chanser att andas långa, djupa andetag). Kalla det vilodag, sabbat, 6:1 eller vad du vill men testa! Skriv in fler parenteser i livets långa meningar och fyll dem med lite vad som helst: fånga snöflingor på tungan, baka bröd med knaprig skorpa, vifta med tårna under varma täcken ↓ eller skriv en filosofisk text om metaforiska skiljetecken som antagligen förvirrar dina läsare. Vad är upp till dig. Men meningarna kommer bli kortare. Och livet längre.

TID-FÖR-VILA-SANNA-ROSELL

Värmland i november

Vi åkte till stugan i Gunnarskog i mörkaste november med höstregn som grät mot bilrutorna - men hem åkte vi i en värmländsk vintersaga med kristaller på fönstren. Under helgen kom årets första snö och pudrade grantopparna med florsocker, frös fast tiden i en evig arla morgontimme och kristalliserade de sista, svajande blommorna på åkern. 

Mot mörkare tider

Naturen är föränderlig och jag älskar hur årstiderna växlar. Tycka vad man vill om den mörka tiden på året, men vi har dem att tacka för att vi kan njuta så mycket av de långa, ljusa månaderna. 

En bild säger mer än tusen ord - och elva bilder säger antagligen oändligt mycket mer än så. Därför sätter jag punkt här och låter istället bilderna ta dig genom novembers snabba skiftningar. 

 Sockervita toppar i granskogen.

Sockervita toppar i granskogen.

Morgonen därpå

Tidigt i ottan tassade jag ut för att kissa. Världen låg så tyst och stilla i den arla morgontimmen -som vinterns första natt inte bara hade frusit fast ekan i sjön, utan också förfrusit självaste tiden. Jag förevigade den kyliga stunden och spejade på de glittrande ljusen på andra sidan sjön, i den lilla byn Årbotten, där morgonpigga stugor redan hade börjar lysa upp dagen som gryr.

Vegetarisk matkväll och sensorisk vinprovning

När vardagskvällarna är som gråast och mörkret är det första som möter en utanför dörren på väg hem från jobbet - då känns sånt här livsviktigt! Mat, prat, vin och klirr i glasen. Vi ockuperade restaurangen Rosengrens skafferi för en kväll, lagade mat och provsmakade vin om vartannat. Menyn var grön rakt igenom och vinerna passade förstås perfekt till maten.

Den som äter palsternackor, den går inte av för hackor, heter det ju så vi åt soppa gjord på sammetslena 'nackor' med kokosmjölk och curry. Till huvudrätt dukade vi upp långbord med biffar på spenat, halloumi och vita bönor, sötpotatisgratäng och thaisallad med glasnudlar. Efterrätten förtjänar en rubrik för sig, så den berättar jag mer om längre ner!

Vegetarisk mat från hela världen

Rosengrens skafferi är lite av en institution för vegetarisk och vegansk mat i stan - eller kanske i större område än så? De serverar hemlagad mat i regnbågens alla färger och dukar upp bufféer i bastant porslin utan krusiduller. Maten smakar marockanska kryddor, fräscht asiatiskt och kittlande indiskt - men också mättande och gott som svensk husman med veggietwist.

Vegansk chokladmousse från himlen

Så, då var det äntligen dags att presentera chokladmoussen som är out of this world. Busenkel att göra med bara fyra ingredienser (silkestofu, kokossocker, mörk choklad och kokosolja) och galet god. Den här blir en stående favorit hemma hos mig. Tänk att krydda den med pepparkakssmaker till jul, kanske lakritspulver när en får såna cravings eller varför inte citronzest som en vårig dessert?

 Liten, men naggande god (och mäktig).

Liten, men naggande god (och mäktig).

En vandrande varelse bland tallar och trattkantareller

"Jag går vid lunch", sa jag till kollegorna på kontoret i fredags, men hade mentalt redan fötterna i stövlarna och tankarna i skogen. Tacksam över att mitt jobb har flex och jag har nära till naturen. Kaffe i termosen, förväntansfullt tomma påsar för svamp och milda vindar med höstvärme. En bättre AW och slut på arbetsveckan kan jag knappt tänka mig.

Tysta tallar och inga trattkantareller

I ett av Örebros naturreservat, Mantorpsskogen, tassade vi fram mellan tallar och tovor, tyst för att inte bryta lugnet. Trattkantarellerna hade troligen gjort någon annan svampplockare lycklig tidigare, för våra tomma påsar förblev tomma. Men vad gör det när solen skiner, havrekakorna smälter i munnen efter kaffeslurken och kossorna i hagen är spralliga och yra? 

"Var där dina fötter är", brukar min mamma säga och menar förstås att jag ska vara här och nu och ingen annanstans i tankarna. Den där fredagseftermiddagen i skogen kan jag lova att jag var precis där jag skulle vara - hela min vandrande varelse med själ och hjärta och fötterna i stövlarna var här.