Om att bo utomlands: var i världen jag har bott och mina tankar på att göra det igen

Ute på fotouppdrag som journalist i Ecuador.

Som så många gånger förr har jag kreativa och kloka människor i min närhet att tacka för texterna som du läser här. Denna gång har podden Don't call it a dream fått mina tankar att florera kring det här med att bo utomlands. 

Sandra Nicole och Jennifer Sandström driver podden som handlar om just utlandsboende - att våga, hur det går till, varför eller varför inte och alla de där miljoner frågorna som kommer på köpet. De bor själva utomlands i olika länder och pratar om sina erfarenheter - rakt och ärligt. Jag ömsom ryser, ömsom myser när jag lyssnar på allt som är svårt, läskigt, fantastiskt roligt och lärorikt med att bo utomlands. Här kommer liksom alla känslorna från mina år utomlands tillbaka på en och samma gång... 

Olika roller i olika länder

Plötsligt blir jag den lite vilsna men galet livsglada 17-åringen i Alcoy, sen den lite mer landade, universitetspluggande 20-åringen i Málaga. För att inte glömma den 22-åriga journalisten i Ecuador som levde på alla gränser - främst de egna - eller den några år äldre PR-praktikanten i Barcelona som hittade yogalivet och varvade asanas med frilans. Jag har levt väldigt olika roller när jag bott utomlands, kanske för att testa dem lite obehindrat på okänd och otrampad mark? 

“Jag kan fantisera om Den Stora Resan som skalar av alla mina tidigare liv och inte låter gamla glasögon grumla nya syner. ”

Bo utomlands i framtiden?

Jag vill bo utomlands igen, definitivt. Men var, när och hur vet jag inte. Känner inte heller att det är bråttom som tidigare, då jag bara hade kunnat hoppa på första bästa möjlighet för att komma ut - långt ut i världen.

Nu tänker jag på strategiskt smarta val som funkar praktiskt bra med jobb och sambo - men så tråkigt och vuxet det låter? Samtidigt kan jag flippa helt och fantisera om Den Stora Resan som skalar av alla mina tidigare liv och inte låter gamla glasögon grumla nya syner. 

Linda/Resa Medvetet reflekterar över att bo utomlands vs vara hemmakär. Jag håller med om att relationer hemma inte längre är något hinder - jag vet att de klarar distans och kanske till och med skulle bli starkare av det. Jag tycker dessutom inte att Sverige nödvändigtvis måste vara det bästa landet för mig bara för att jag råkar vara född här. Å andra sidan, efter att ha bott i avgasiga, europeiska storstäder, har jag börjat älska den unika, svenska naturen som är så ren och nära. 

En väderkvarn på Gotland - fritt fram att besöka i den öppna, svenska naturen.

Summa summarum om att bo i ett annat land

Hur långt inlägg jag än skriver här med tankar fram och tillbaka, vet jag hur sista stycket kommer avslutas och vad jag vill förmedla till dig (det visste jag ju redan i ingressen...):

Att bo utomlands, helst själv, är det överlägset bästa sättet att bli så rädd du någonsin kommer vara, så stolt att det känns som kolsyra i hela kroppen, så ledsen att ditt hjärta luckras upp av gråt, så saknande att allt ömmar som blåmärken och så glad att du får känna allt det här. Kanske stannar du utomlands, kanske kommer du hem - kanske gör du som jag och funderar på att göra det igen. 

Har du bott utomlands? Isåfall var och hur länge? Skriv gärna hur du tänker om att bo i ett annat land en längre tid!