Att jobba som journalist i Ecuador: potatispojkar, skönhetsmissar och röda sidor

Att jobba som journalist i Ecuador: potatispojkar, skönhetsmissar och röda sidor

Ecuador ligger mig lite extra nära hjärtat eftersom jag bodde där en period och jobbade som reporter på dagstidningen El Norte. Ecuador är därför inte så mycket semesterland för mig, utan mina minnen är framförallt från vardagen och jobbet. Blickar jag tillbaka känns de "helt vanliga arbetsdagarna" smått surrealistiska - potatispojkar, skönhetsmissar, trafikolyckor och äventyrare i en salig blandning.

Read More

Sött, salt och skalbaggar i Ecuador

Den fjärde och sista delen i miniserien om Ecuador: maten, mötena, människorna handlar om vad jag minns med kurrande mage från landet.

Del ett handlar om hur Alla Helgona firas i på ecuadorianska landsbygden, del två om hur kärleken klarar kulturkrockar i Ecuador och del tre om ett besök på en ecuadoriansk småskola. 

Ceviche. Nationalrätten i Ecuador där de marinerade skaldjuren, den syrliga limesaften och den eldiga chilin blandas till en liten plocktallrik.

En "cevichería" är en korvmojsliknande rullvagn där du får plocka ihop din egen ceviche. Det kostar ungefär 2 svenska kronor och är ett vanligt mellis för många skolbarn i Ecuador.

Menestras är "fattigmansmat" av linser som puttrar i sin härlighet i grytan med grönsaker, tills det är så tjockt att skeden kan stå för sig själv.

Encebollado är min absoluta favoriträtt i Ecuador. Vit fisk i sås av tomat, lök och paprika – kan det bli enklare, och godare?

På den ecuadorianska landsbygden är gris synonymt med fest. Är det party på gång, kan du ge dig på att grisen spelar huvudrollen. Oftast då pimpad med både chili och tomater.

Sist men inte minst, snackset på jobbet när eftermiddagen tycktes fortsätta i evigheter. Kaffe visste ingen i redaktionen vad det var, men friterade skalbaggar däremot - mums! 

Barnsliga blickar i Ecuador

Del tre i miniserien om Ecuador: maten, möten, människorna handlar om barn och blickar. Del ett handlar om hur Alla Helgona firas i Ecuador och del två om en kärlekshistoria mellan två ecuadorianska kulturer.

Det är något visst med barnsliga blickar, tycker du inte? När vi blir vuxna tar medvetenheten över, vi vet vad kameran vill se och hur vi ska vända och vrida på oss. Men barn är barn och just därför "befriade". De här nyfikna blickarna och bländande leendena möttes jag av ute på ett uppdrag på en skola i Ecuador.

Som reporter och fotograf på  den ecuadorianska dagstidning El Norte, skrev jag ofta artiklar från landsbygden. Även om barnens repliker var få, blev bilderna på dem många. Och bilder säger ju faktiskt mer än tusen ord, inte sant?

Grabbarna var lika nyfikna, och blixtrade med sina leenden snabbare än vad jag hann blixtra med min kamera.

När  kameran kikade fram, blev tjejerna lika spralliga som blyga. Men nyfikenheten tog över och deras lycka över att fastna på linsen var smittande.

Läs fler av mina reportage från Ecuador här (scrolla ned för att komma till El Nortes artiklar).

En kärlekshistoria från Ecuador

Del två i miniserien om Ecuador: maten, mötena, människorna handlar om Dolores. Del ett handlar om hur Alla helgona firas i Ecuador.

Jag är glad för så många möten med olika människor i Ecuador. Att som journalist få träffa alla möjliga personer, fick mig att förstå vilka berättelser var och en bär på. Stories, levnadsöden, historier - man kan kalla det vad man vill, men det är de alldeles egna orden som skapar mening.

Dolores Quinche är en färgstark indiankvinna som jag minns lite extra. Hon bor i byn Quinchuquí i norra Ecuador där man talar indianspråket kichwa. Klurigt uppdrag, eftersom jag var van att jobba enbart på spanska. Men jag åkte dit för att prata om något som struntar blankt i språk och landsgränser - kärlek.

Hon är sedan 37 år gift med en fransman. Ett multikulturellt äktenskap som väckte - och fortfarande väcker - rynkade pannor på den konservativa landsbygden i Ecuador. 

Sida vid sida satt de och pratade på sitt alldeles egna, mixade språk - franska fraser, spanska ord och indiansk slang - som jag inte begrep ett ord av. Hon bar sin typiska anaco och traditionella blus, han klädd i jeans och skjorta. Indianska pärlband och märkesklocka som tickade fransk tid. Europeiska skor och sydamerikanska tofflor. Kontrasterna var stora men kärleken större.

Alla helgona i Ecuador

Första delen i miniserien om Ecuador: maten, mötena, människorna handlar om dagens stora fest som också är årets största firande.

Det är Dia de los Difuntos - årets största högtid för quichaindianerna i Ecuador och de döda och saknade firas av sina familjer med färgfest och favoritmat. 

Det är en sval och solig lördagseftermiddag. Jag är i indianbyn San Clemente, en bra bit uppför foten på vulkanen Imbabura i norra Ecuador.

Här möts jag av ett myller av indianer på marknaden. De har klätt sig i finblusarna och alla ärvda pärlhalsband når ända upp till hakan. De glittrar och glänser i den gyllene timmen, kjolarnas starka färger är som blombuketter mot de gröna sammetsbergen. 

Hela familjer samlas kring korsen för att minnas den nära och kära som ligger under jord. De pyntar, pysslar och planterar. Kanske sjunger en sång, dansar lite, innan de dukar upp till en festmåltid av den dödes favoritmat - eller som här, ett konstverk i form av kaka - mitt på graven.