Om att gråta som Garbo i Gràcia

Idag hade jag egentligen tidsinställt ett inlägg om Barcelonas bästa utsiktsplatser. Men det kommer det uppenbarligen inte handla om ikväll. 

Det där med utsikter blev plötsligt helt oviktigt när jag var där på toppen av berget och inte såg ett skvatt.  Det var istället tårar som gjorde blicken suddig och plaskade på kinderna. Jag har gått och skvätt små salta pölar omkring mig hela dagen. På skrivcaféet, blöta bokstäver. I parken, en snyftig siesta. Till och med på matmarknaden var jag tvungen att ha solglasögon inomhus för att minsta lilla rynkiga tomat gjorde mig gråtmild. Som Gràcias gråtande Greta Garbo gled jag omkring bland grönsaker och godsaker.

Jag vet ju varför och jag vet att det är som det ska. Det kallas separationsångest och kniper tag om hjärtat lika hårt varje gång. Tur är väl det. För det känns ju så här för att jag lämnar något och några jag tycker om. Men jag åker samtidigt tillbaka till något annat och några andra som jag också tycker om! Jag upprepar för mig själv, att var sak har sin tid och låter tårarna rinna och plaska. För det är som det ska och kommer att bli bra. 

Lite utsikt ska ni väl få ikväll ändå. Här från Montserrat.