Just nu fantasireser jag till...

Ironiskt nog satt jag och skrev det här inlägget om mina drömresor när jag är mitt uppe i en annan resa. Drömmer om andra resor när vackra schweiziska vyer passerade utanför tågfönstret, det är lite knäppt väl? Men som jag skrivit om tidigare, detta hopplösa ständig-på-väg-syndrom, kan min fantasihjärna kan inte låta bli att flyga iväg. Så just nu drömmer jag om…

…urskogarna i Polen

Jag fick mersmak av Polen i maj och fattade tycke för urskogar i Rumänien i juli. Så kombinationen polska urskogar vore väl en dröm? Jag får ofta intrycket att träden talar i gamla skogar, med varje årsring fylld av klokheter. Allt de ser och hör fastnar i barkens skåror – tänk vad träden skulle kunna lära oss om livet?

Mina bloggkollegor Freedom Travel har rest i en nationalpark i östra Polen där Europas äldsta urskog finns. Den gränsar till Vitryssland och bara det – ett oupptäckt land – får min fantasi att fladdra.

nature-romania-sanna-rosell

…Georgiens landsbygd

I skuggan mellan väst och öst (från mitt geografiska perspektiv iallafall) ligger Georgien, inklämt och lite bortglömt av många resenärer. Ända sedan jag åt georgisk mat på ett hål i väggen i Litauen, har smaklökarna inte glömt det landet. Texter och bilder från Ladies Abroads Georgienresa gör mig ännu mer sugen att upptäcka skarven mellan väst och öst.

Georgisk kidneybönsoppa och ostbröd i Litauen. 

Georgisk kidneybönsoppa och ostbröd i Litauen. 

…vandring och mat i Italien

Det naturligt självklara i att vandra, äta, dricka, sova, vandra på repeat är ett sätt att resa som tilltalar mig. Att synka kroppens takt med naturens rytm känns som en motreaktion till resetrenden att maxa så många storstadsupplevelser på en tajt helg.

Italienska ostar. Foto: Karin Berqvist

Italienska ostar. Foto: Karin Berqvist

Jag drömmer om att uppleva denna synk i Italien – tänk att vandra i böljande dalar som doftar vild timjan och solvarma blommor, äta hemystad Caciocavallo och söta frukter på små gårdar och snappa upp lite italienska på vägen.

Art & Breakfast i Molise

Regionen Molise är ännu rätt outforskad och gör min dröm såklart ännu starkare. Att fortfarande kunna uppleva det äkta, ärliga och genuina är nog det som allra mest får mig att älska resor. Svenska Karin Bergqvist driver pensionatet Art & Breakfast i den lilla byn Ripabottoni och har vandringsresor i trakten. I oktober anordnar hon nästa resa, där både hembakad pizza, besök hos ostmakaren och vackra vandringsleder ingår i programmet. Klicka här om du vill läsa om resans detaljer och se fler bilder!

Regionen Molise i Italien. Foto: Karin Bergqvist

Regionen Molise i Italien. Foto: Karin Bergqvist

När resebloggarna kom till stan... #örebroworkation

Tänk om jag visste när jag började blogga vart det här skulle ta mig. Till platser jag knappt visste fanns, till surrealistiska situationer bland bybor och borgmästare, till människor jag antagligen aldrig hade fått chansen att lära känna, till nördiga intressen för storytelling, sociala medier och resor.

Dessutom, till #örebroworkation - en hel helg i Örebro med härliga kollegor och vänner i resebloggsvängen för workshops varvat med god mat och mycket prat.

Workation i Örebro

I samarbete med Örebrokompaniet (turistbyrån i Örebro) anordnade jag en workation för några av Sveriges resebloggare. Vi bodde fint på Clarion Hotel Borgen, där vi åt middag och catchade up. Detta gäng alltså - älskar att vi hoppar från bloggiga frågor som sökoptimering och kameralinser till livsrörande frågor som värderingar och drömmar. Bara så där, med små, snabba skutt. Bilderna i detta stycke är från Clarion Hotel Borgen:

Workshops, kungar och konst

Dagen efter var det dags för våra workshops: Daniela och Cathinka berättade om bokföring för bloggare, med Linda fick vi jobba med nischer och usp:ar och Katarina och Sofia lärde oss tricksen med bildspråk i resefoton. Helena var också med som deltagare. Alla workshops tog plats på självaste slottet mitt i centrala Örebro - flott va?

Mellan workshopparna fick vi se Örebro slotts hemliga vrår med "guiden" Gustav Vasa och gick en personlig tur med konstchefen Nina Glimwall bland konstverken på OpenArt

Är fortfarande lite shaky av glädjerus efter denna helg! Känslorna av tacksamhet, energiboost och vänskapsmagi ligger kvar i luften och vibrerar. Sicken helg och sicket gäng alltså.

Läs gärna också de andra tjejernas inlägg om vår #örebroworkation:

Daniela - Lite tankar så här på en söndag, men mest om att blogga och sånt…
Katarina - Svängiga tjejer på Workation i Örebro, Clarion Borgen och OpenArt
Cathinka - En helg i Örebro

Helgen var ett samarbete med Örebrokompaniet, som leder och samordnar marknadsföringen av Örebro som destination.

Barcelona kommer bli allas stad igen

Om resdrömmar i sprillror och attacker i hjärtat.

Igår skulle jag ha publicerat ett inlägg om mina resdrömmar, skimrande och ljusa, sådär som drömmar är. Sedan hände det där, mitt i Barcelona. Att drömma om resor kunde inte kännas mer banalt och känslolöst när La Rambla, själva pulsådern i stadens hjärta, låg i spillror av vardagsliv och semesterfest.

Skåpbilen som körde in människomyllret på boulevarden dödade och skadade fullkomligt oskyldiga människor. Samtidigt som alla dessa liv slocknade och sargades, tog även många drömmar slut. En del av dem, säkert resdrömmar. 

"Estás bien?" Chatten går varm till mina vänner i Barcelona. Jag bodde där för två år sen och har fortfarande minnen och nära kvar. Tänk om... Jag varken kan eller vill tänka tanken och i magen ligger en klump is som inte kommer tina förrän jag får svar, det vet jag. Livs levande svar. 

Medan jag väntar kan jag ändå inte sluta drömma. Men istället för fantasiresor, drömmer jag om en verklig värld som faktiskt får vara skimrande och ljus. En värld där att strosa på Ramblan eller köpa frukt på Boquerían inte behöver betyda slutet på ens drömmar. 

Spanska hovet twittrade igår kväll om attacken. De skrev att hela Spanien står med Barcelona och att La Rambla kommer återigen att tillhöra alla. För att understryka det kloka i budskapet, kommer här mina allra käraste inlägg om Barcelona:


Att njuta av det lilla

En stund för sig själv. En liten cafecito på en solig uteservering. En prasslig tidning och ingen tid att passa. Eller..? Äh, han ringer till kollegan och säger att "jag blir lite sen. Sitter fast i trafiken, du vet."


Barcelona, baby

"Det var verkligen inte kärlek vid första ögonkastet. Inte heller vid andra. Vid tredje kom det kanske lite smygande." Barcelona och jag klickade verkligen inte först. Sen, fjärde gången gillt, var jag fast.


Ramlar Ramblan ner

Om att cykla, ramla och göra sig illa. Men mest om att sätta sig rakt upp och ner på La Rambla och gråta tills kinderna blir strimmiga av salt. Ibland är det skönt att gråta när hemlängtan gör så ont i hjärtat. 


5 saker jag är tacksam över

Om att stanna upp och tänka tacksamt.

Häromdagen skrev Annika på sin blogg Resfredag om fem saker hon är tacksam över. Hon beskrev det som ett sätt att landa och inte ständigt vara på väg någon annanstans. Känns de orden igen, Sanna? Har du hört dem förut? Varningsklockan ringer högt för jag vet att jag också är en sån som planerar lite för mycket och lever i nuet lite för lite. Speciellt när det handlar om resor. 

Att påminna mig om de saker jag är tacksam över kan lugna tankarna när de flaxar iväg mot nya länder och nya äventyr. 

Fem saker jag är extra tacksam över nu:

  1. Att jag har en frisk, stark och fin kropp som är som gjord för att resa över hela världen.
  2. Att jag ofta får (och tar) chansen att lära känna nya människor 
  3. Att jag har en lite galen och väldigt vildvuxen trädgård där mina inte så gröna fingrar kan leka sig fram
  4. Att jag inser hur stor och vacker världen är ju mer jag reser - och hur mycket som finns kvar att upptäcka av den!
  5. Att jag har ett jobb som ger mig trygghet, för trots att jag tror att jag vill resa runt konstant och leva livet som digital nomad är det skönt att ha något som håller en på jorden.
Regnbåge över Alperna - ännu en sak att vara tacksam över.

Regnbåge över Alperna - ännu en sak att vara tacksam över.

Om att vara här och nu på resan - eller ständigt någon annanstans

Det är så lätt att andas i bergen. Den kristallklara luften liksom dammsuger kroppen inifrån och ut när jag tar djupa, långa, lugna andetag. Jag glömmer så snabbt hur frisk luft verkligen känns - men glömmer också bort att njuta av den stunden i nuet. Vad hände med härvaron, att vara här och nu i resan?

Vi bor ca 1000 meter upp på berget i nationalparken Retezat i Rumänien och har utsikt över hela dalen. Gula solrosfält och gröna åkrar, i geometriska mönster, små samlingar av hus som liknar tetris ovanifrån. Kvällskylan kryper närmare, men det gör bara middagen än mer efterlängtad. Kroppen är skönt trött efter dagens vandring i vattenfall och urskogar. Det ryker om den kryddiga kålen och de knapriga korvarna balanserar på varandra på Gunnars tallrik. Dofterna av timjan och paprika sprider sig.

Mat i magen, varm om kroppen, vackra omgivningar och vidunderliga utsikter - det är precis då, under resans bästa ögonblick, som hjärnan börjar vandra vidare... Till nästa resa och en resa efter det. Och så håller jag på. Helt plötsligt är mina tankar bland gatuköken i Vietnam, på pratiga piazzor i Italien, i gröna dalar i Slovenien - överallt men allra minst i vår lilla skogsstuga i Rumänien. Härvaron, närvaron just här, är som bortblåst.

Jag tycker det är knäppt att jag hux flux planerar nästa resa när jag är mitt uppe i en helt underbar stund på resan just nu. Jag har inget behov av att checka av länder och är rätt bra på att vara medvetet närvarande, tycker jag själv. Men när upplevelser på resor liksom peakar, då har jag snabbt rest vidare till ett annat land i en annan tid...

Men när jag väl kommer hem, går igenom bilder och skriver om resan, är det som jag verkligen landar. Dröjer länge vid detaljerna i bilderna, vrider och vänder på orden tills de gör stunderna rättvisa. Reser tillbaka igen. Jag tar igen de där vackraste ögonblicken från resan i efterhand. Då är jag tillbaka och känner värmen från maten i magen, njuter av utsikten utan slut och fyller lungorna med frisk bergsluft. Resans bästa ögonblick har visserligen passerat, men minnena finns kvar att uppleva igen och igen och igen.

Hur närvarande är du när du reser? Tycker du resans minnen är lika mycket värda som stunderna i nuet?