Varför det är så viktigt att nätverka

Konsten att nätverka - en färdighet ingen blir fullärd i, men som många kan lära sig mer av. Jag, bland andra! Både med nytt jobb i ny bransch och samtidigt egen företagare, vet jag vikten av starka nätverk och schyssta relationer.

Varför? Svaret är stöd, snack och sammanhang - tre "S" som skapar en grund för nätverk.

Stödet

Stöd är viktigt för att våga bolla idéer och be om hjälp. Behöver du som skribent feedback på en text? Har du en crazy idé vars gränser du vill testa? I ett bra nätverk får du stöd för alla tankar och funderingar.

Snacket

Snack står både för roligt prat och viktiga samtal. Allt du pratar om behöver inte vara jobbrelaterade diskussioner, för det är av småpratet och fikasnacket som de verkliga relationerna växer sig starka.

Sammanhanget

Sammanhanget är själva miljön som skapar vi-känslan och sätter dig i rätt kontext. När jag jobbar med mitt skrivande vill jag ha kreativa arbetskompisar runt omkring mig - eller också finnas med i kreativa sammanhang i grupper på nätet.

Mina nätverk

Som frilansande skribent är jag med i Guerilla Office i Örebro, där vi med jämna mellanrum ses på kaféer och jobbar med vårt eget, fast tillsammans. Här får jag både stöd, sammanhang och framförallt mycket roligt snack.

I mitt resebloggande har jag enormt stor nytta av grupperna Svenska Resebloggar och Influencers of Sweden. Vår lilla avknoppning av InoS, #örebloggers, är också ett stort stöd och bra bollplank både lokalt och medialt.

Som kommunikatör är jag med i en grupp "energikommunikatörer" - vi som jobbar med kommunikation i energibranschen, helt enkelt. Det är en liten grupp som jobbar på liknande företag inom radien av bara ett stenkast. Det ger mig stort stöd, speciellt som ny i en bransch där mycket annat också är nytt.

Jag är också med i Sveriges Kommunikatörer, som är desto större nätverk och verkligen sätter mig i rätt kontext som kommunikatör. 

Att nätverka låter ju som de senaste årens trendord, men jag tror på sociala nätverk som ger de där tre S:en. Sen är ju nätverkande och relationsskapande en never-ending-lesson, men någonstans måste en ju börja, eller hur?

Spindelnät - också en typ av nätverk. Bild från Pixabay.

Spindelnät - också en typ av nätverk. Bild från Pixabay.

En natt i stjärnöknen - del två

Del två av följetongen om reseminnet som skulle bli det bästa, men blev det värsta. Läs del ett här.

Kvällen blev natt och nu var det dags för den stjärnklara himlen vi hade läst och hört så mycket om. Eftersom Tatacoaöknen ligger långt från både städers ljusspill och avgaser - och dessutom är fri från moln - ska den vara en av världens bästa platser för stjärnskådning.

sunset-colombia-sanna-rosell

Men molnen bullade upp sig oroväckande snabbt och invaderade snart hela himlen. Det gråa täcket var tjockt som smutsig sockervadd. Besvikelsen var stor när vi kröp ner i de fuktiga och kalla hängmattorna. I det läget var det bästa vi kunde göra att sova. Men då kom regnet och sova var det sista vi gjorde...

När morgonen kom efter den sömnlösa natten fattade jag inte ens att solen gick upp. Så de där omskrivna, flammande röda klipporna missade jag. Min enda tanke var att vi skulle ta oss härifrån. 

I brist på spegel i hängmatteskjulet hade jag inte sett mitt eget ansikte och ingen i mitt sällskap hade heller noterat det. Men det gjorde andra bybor. Jag var totalt sönderbiten av loppor på halsen, händerna och nacken! ALLA delar av mig som inte legat under den regnvåta filten var prickiga som salami. Det blossade, kliade och brände mig tokig. Första morgonbussen till civilisationen och Bogotá blev vår räddning, bort från denna skithåla.

Nej, den här etappen av resan gick det inte som vi hade tänkt. Men sen då? Loppbetten bleknade, packningen torkade och "natten i stjärnöknen" gav oss inte de väntade upplevelserna men definitivt väldigt oväntade sådana - och många minnen att skratta åt i efterhand.

Har du något speciellt reseminne där det inte gick som tänkt? 

När resans bästa blir det värsta: en natt i stjärnöknen - del ett

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Speciellt inte när den hajpade stjärnhimlen saknar stjärnor, hängmattan kryllar av loppor och natten blir både stelfrusen och dyngsur.

Men det kan bli bra ändå, fast annorlunda - med en colombiansk såpopera, polisjakt och många minnen som går att skratta åt efteråt. Det här är första delen av två om ett av mina värsta - och mest minnesvärda - upplevelser på resa.

Tatacoaöknen i Colombia.

Tatacoaöknen i Colombia.

Vi åkte till Tatacoaöknen i Colombia med skyhöga förväntningar: världens bästa plats för stjärnskådning, övernaturliga ökenlandskap och en tystnad så total att det skulle ila i öronen. Med varsin hängmatta skulle vi sova under den glittrande natthimlen och vakna upp till lysande röda klippor i soluppgången.

Det började bra. Solen gassade förstås obarmhärtigt över våra brända axlar och svettiga packning när vi gick längs sandstigen för att hitta sovplats för natten. Skjulen låg utkastade huller om buller i öknen. Till slut ledde den slingrande stigen oss fram till en familjs bakgård där vi fick hyra hängmattor för en liten slant. 

Vi dumpade ryggsäckarna och gick direkt på upptäcktsfärd i öknen. Tatacoas väldiga vidder sträckte sig långt bort mot bergen och jag förstod plötsligt vad smeknamnet "lilla Grand Canyon" kommer ifrån. Landskapet fick mig att stanna upp titt som tätt och bara... titta.

Månlandskap eller Jurassicland?

Månlandskap eller Jurassicland?

Kan man kalla naturen onaturlig? För det är så jag bäst kan beskriva det - som taget från en annan planet. Än mer surrealistiskt blev det när en karavan av lastbilar med enorma spotlights och förvildade apmänniskor intog den öde öknen... Vi hade hamnat mitt i inspelningen av TV-serien 2091!

Den overkliga känslan fortsatte, och blev allt mer kuslig, när vi vandrade vidare och mötte en man i trasor och ansiktet täckt av ökendamm. Till en början trevlig, men snart förvandlades han till en profet för världens undergång och pepprade oss med sina "sanningar". Min magkänsla blev olustig när hans blick vobblade, vände sig ut och in och han försökte ta på oss,. Vi tog vi skydd bakom närmsta skjul och hoppades att han tappat spåren efter oss.

Här var vi trygga, i två minuter, innan han rumlade in på samma ställe med polisens sirener efter sig. Det var tydligen inte första gången denne kille var ute på sina misslyckade profetiska färder...

Hur gick polisjakten och vad hände egentligen under följande natt? Läs fortsättningen i nästa inlägg.

Sommarens resa bokad - Rumänien! Har du restips?

Resan startar redan hemma vid köksbordet, har jag alltid hört. Den börjar inte när du boardar planet eller vid den första pusten av utlandsluft på flygplatsen. Den börjar med dina drömmar, funderingar och fantasier. Här. Precis nu. Kanske redan igår.

Med andra ord har vår resa till Rumänien i sommar alltså redan startat! Start och mål är i huvudstaden Bukarest. Vi hyr bil för att resa runt i de västra och centrala delarna i nästan två veckor. Planerna är slott med vampyrer, vandring i Karpaterna och vacker natur. Gärna god mat och en och annan vingård också. 

Europas vackraste ansikte och smutsigaste baksida placerat på en och samma person - Rumänien

Citatet har jag hittat hos resebloggen 4000 mil och det gör mig än mer nyfiken på sommarens resmål. Har du varit i Rumänien? Jag vill gärna ha tips på både platser att se och saker att göra, så kommentera gärna!

Karpaterna. Foto: Pixabay

Karpaterna. Foto: Pixabay

En dag i Edinburgh

Såhär spenderade vi en av våra dagar i Skottlands huvudstad, med många mil i promenadskorna och mycket mat i magen. 

08.30 Morgonstund

Vaknar av resväskors rullande på kullerstensgatan utanför. Morgonljuset lyser kallt och friskt in i rummet. Himlen är oskyldigt blå och skvallrar om att dagen kommer bli vacker.

edinburgh-hotel-sanna-rosell

09.05 Frukost i New Town-stil

Tassar två trappor ner till frukostrummet som vårt bed and breakfast har i husets källarvåning. I ”vår” stadsdel New Town är det vanligt med butiker och caféer i lokaler under markplan. Förr i tiden var det våningar för enbart fattiga och sjuka, medan ju rikare och förnämare man var, bodde man högre upp.

10.20 Old Towns gränder

Med bästa upptäckarskorna på, promenerar vi gata upp och gata ned i Old Town. Royal Mile är den turistiga gatan mellan slottet och drottningens palats, med turisthak och kitschbutiker som vi gärna undviker. Istället smyger vi ner i de olika ”closets”, gränder, som finns och hittar både lugna, gröna oaser och hipstriga food & flea markets.

13.35 Veganska tatties

Vid lunch letar vi rätt på det lilla matstället med ”tatties” som Charlotta (bloggen Bara Brittiskt) har tipsat om. Tattie är bakad potatis med fyllning som både mättar och värmer i den skotska, råa kylan. Lokalen är pytteliten med bara ett bord, men potatisarna enorma! Efter mycket velande väljer vi varsin potatis med veganska fyllningar: avokadoröra och linscurry.

The Baked Potatoe Shop i Edinburgh

The Baked Potatoe Shop i Edinburgh

14.15 Arthur

Efter snabblunchen spritter benen av kolhydratkickar och potatispower. Och tack och lov för den energirika maten, för Arthur var nämligen ingen att leka med. Men det visste vi inte då, när vi glada i hågen traskade mot parken Holyroad för att bestiga toppen Arthurs Seat. Berget är en vilande vulkan, vilket märks av både den trubbiga formen och de svarta steniga, stigarna.

Några av Edinburghs mest kända landmärken: Old Town, Arthur's Seat och X.

Några av Edinburghs mest kända landmärken: Old Town, Arthur's Seat och X.

17.30-18 Akvareller

Oklar tidsuppfattning, men klockan kunde inte vara mindre relevant när vi äntligen hade nått toppen av berget. Den mäktiga känslan att ha havet till höger, bergen till vänster och hela staden rakt under fötterna är obeskrivbar. Hela vyn såg ut att vara målad med akvarell – bergens gröna flyter samman med himlens blå och molnens vita. Städernas grå med de sista solstrålarnas skimrande silver. Som en tavla utan ram.

20.15 Pubmiddag

Stan har klätts i gatlyktornas sken och pubarnas varma ljus. Vi har gått till kvarterspuben och känner oss sådär avslappnat lokala. Vi har börjat kvällen med varsin öl, fast ingen av oss egentligen gillar det. Men det känns äkta, skotskt och kul – tills vi inser att vi sippande tvingar i oss amerikanska Samuel Adams… Men maten däremot, är genuint brittisk – fish and chips. Frityren knastrar och flottet får våra läppar att glänsa. Chipsen har skalet kvar och är som godast när man dubbeldippar i tartarsåsen.

Som om inte två koljafiléer som simmar i frityrsmet och ett berg av chips i Arthurs Seat-size vore nog, är vi sugna på att smaka ett gäng skotska ostar. Till dem, som är både lagrade och mögliga, får vi plommonmarmelad och svarta kex med lavasalt.  

skotska-ostar-sanna-rosell

22.45 Good night Edinbra'

Med jeansknapparna uppknäppta och sömnen lurande bakom vilken gäsp som helst, inser vi att vi kanske inte är så lokala ändå. Vi pallar inte skottarnas hålligång i vare sig öldrickande eller nattsuddande. Men efter en heldag utomhus, i både stadsmiljö och orörd natur, är vi nöjda och fulla av upplevelser. Väl hemma på vårt B&B kommer sömnen snabbt och vi drömmer redan om nästa dag i våra upptäckarskor.

view-edinburgh-sanna-rosell