Flora på parkbänken

Plaza del Diamante, torsdag eftermiddag. Söta lilla russingumma. Fem minuter på samma parkbänk i siestasolen och dina historier fick mig att gå hem med fnissiga fötter och värme i hjärtat.  

Först småpratade vi om Barcelonas bostadsdjungel. Hon hade en väninna som hyrde rum åt "såna töser från norr, som du" och förundrades över denna stora bok som alla på något sätt tycks hitta varandra i. Ehhh..? Vilken bok, tänkte jag. Lexikon? Encyklopedi? "Nä, det där som kallas internätet förstås!" 

Sen blev vi hejsan kompis med varandra, gumman och jag, när vi presenterade oss:
"Nehej du, säg vad du heter. På riktigt!" Att heta Sanna räckte tydligen inte. "Men det är ju inget namn! Det är för kort! På min tid hette alla dubbelnamn - minst..." Till slut fick det gå an med Susanna. Men det var tills mitt enda efternamn kom på tal. I Spanien har alla två efternamn, ett från vardera förälder. Att "bara" ha pappas efternamn tyckte hon var macho och kallade mig "stackars lilla moderlösa flicka..." 

Monologen om hennes egna femtioelva för -och efternamn avrundade hon med att föreslå lunch tillsammans en dag. "Men då får det bli soppa och puré!" sa hon och spottade ut löständerna i näven. 

Om det var solen som värmde eller helt enkelt de få minuterna vi pratade vet jag inte, men både gladare, klokare och en bloggidé rikare sa vi hejdå och skildes åt.