Colombia: långläsning om långresan

En backpackersommar i Colombia. I nästan två månader reste vi runt och upptäckte landet från norr till söder och tillbaka igen. Framöver kommer bloggen fyllas med colombianska inlägg, men vi börjar från början...

Resan

Innan långresan slukade jag tips och info om liknande resor, vilket var väldigt värdefullt väl på plats! Detta inlägg är därför merinformativt än vanligt, för jag hoppas att du ska ha nytta av mina tips ifall du är på väg att göra en liknande resa. Har du frågor eller tips? Kommentera gärna!

Piratstaden Cartagena

Vi flög till Cartagena, en stad som är tagen ur en piratfilm a la Disney, vid Colombias norra kust. Det var en mjukstart på resan, där vi kunde vänja oss med både värmen, språket och människorna. Under piratåren på 1700- och 1800-talen var Cartagena juvelen i Karibien - staden som både spanjorer, fransmän och engelsmän avundades och ville ta över.

I Cartagena hängde vi fyra dagar och strosade runt i stan, kollade in den fina koloniala arkitekturen och fästningarna. Getsemaní är en färgstark, fotbollsspelande, frityrdoftande stadsdel som vi hängde extra mycket i.

  • Tips! Om du vill uppleva koloniala Cartagena, bo innanför murarna. Stadsdelarna utanför har också mycket att se och ge, men är desto mer ordinära. 
  • Tips! Förutom hotell och hostel är AirBnb och andra uthyrningar vanliga och väldigt prisvärda.

Den eviga våren i Medellín

Från Cartagena hoppade vi på en nattbuss till Medellín i inlandet. Det var fjorton iskalla, mörka timmar i en AC-maxad buss. Väl framme i Pablo Escobars hemstad tinade vi dock upp, Medellín är känt för att ha vårväder året runt och ligger vackert mellan bulliga berg och klara himlar. Medellín är också en bubblande stad som på bara något decennium har gått från sliten slum till urban konst- och partystad. Vi åt all världens mat från food trucks, spanade in utsikter från stadens kullar och tog kabelvagnen upp till naturreservatet Parque Arví.

  • Tips! Nattbussar i Colombia är extremt kalla. Mössa, filtar och sovsäck är inte ovanligt utan snarare nödvändigt.

Kaffe och cowboys i Jardín

Från Medellín bussade vi oss sakta söderut. Följande två veckor spenderade vi många, långa timmar på skumpiga bussvägar och såg landskapet växla mellan snötäckta bergstoppar och barrskog till kaffeplantage och kaktusöken. 

Nästa stopp var Jardín, en liten by som tagen ur en vilda västernfilm. I Jardín har tiden stannat sedan länge, livet är precis som det var för hundra år sen. Traktens cowboys och deras stolta springare är en del av vardagen. Hovarna klapprar mot kullersten och de parkerade hästarna står snällt och väntar på torget medan deras señores sveper en kaffe och shot i baren. 

Jardín betyder "trädgård" och alla fina frukter och goda grönsaker som frodades där gör verkligen skäl för namnet. En stor del av Colombias kaffeodlingar finns här. Vi vandrade till vattenfall och gick längs kilometerlånga rader av blommande plantor - att alla dessa bönor skulle hamna i kaffekoppar verkade just då otroligt. 

Stilla Salento och vandring i Cocora

Vi skumpade vidare i buses, busetas och carros - allt som rullar på vägarna är transportmedel i Colombia, oavsett om det är jeepar, lastflak eller åsnekärror. Färden gick till Salento där vi bodde ett par dagar på en före detta hacienda. I många hundra år var haciendas lika med lantgårdar där familjer bodde och arbetade med kreatur och jordbruk. Numera är det varken hö eller häst på gården, utan enkla bäddar för en liten slant. Vi bodde i stallet och hade milsvida ängar och porlande bäckar precis utanför dörren. Salento var precis vad vi behövde just då - en paus för att bara andas och kolla på kossor från hängmattan på verandan. 

  • Tips! I den lilla byn La Boquía, 30 minuters skogspromenad från Salento, bodde vi på Hostal El Mocambo. För 90 SEK fick vi eget rum, stadig frukost och denna utsikt från fönstret. 

Med "vår" hacienda som utgångspunkt hoppade vi på en jeep till Valle de Cocora för att vandra bland djupa dalar och i mäktig natur. Det är ett världsberömt område för hike och mountainbike, framförallt tack vare världens högsta palmer. Med sina 60 meter ståtar de som surrealistiska piprensare mot skyn.

Jordnötssås i Popayán

Med mjölksyran sugande i benen reste vi vidare mot Popayán. Staden är lysande vit och ses som en av Colombias vackraste städer. Det var verkligen en sagostad som fullkomligt bländande mig med sina ljusa nyanser. Dessutom är det Colombias gastronomiska huvudstad så gissa om vi var hungriga när vi kom dit! 

Tyvärr så är söndagsstängt inte bara ett uttryck i Colombia. Det var verkligen S.T.Ä.N.G.T. just den dagen vi kom, som råkade vara en helig vilodag. Trots det fick vi tag på den typiskt popayanska maträtten tamales con salsa de cacahuetes, alltså ångkokta majsknyten i bananblad med jordnötssås. Det var slemmigt och mättande, som Pumba säkert skulle sagt...

Stensyndromet i San Agustín

Resan tog oss ännu längre söderut, nu var vi nästan och nosade på gränsen till Ecuador. Jag fick fina flashbacks från tiden jag bodde där och jobbade på tidningen. Vi hamnade i San Agustín, en sömnig liten håla som hålls någorlunda vid liv av en arkeologisk park med precolombianska statyer.  Stenbumlingarna är formade efter halvgudar och användes i många olika ceremonier när indianerna offrade och bad. Mystiskt nog vet ingen vem, vad eller när dessa användes. Spåren är som uppätna av djungeln och inget, förutom stenarna, finns bevarat. Om ändå stengudarna kunde berätta... 

Rätt snabbt drabbades vi av Stensyndromet. Du vet, när man har sett en har man sett alla. Även om huvudattraktionen parken var mäktig, tyckte jag bättre om San Agustín när vi vandrade planlöst utan karta och tidspress längs kohagar och kaffeplantor. Vi ramlade in på en trevlig odlares gård som stolt visade upp sina små bönor, som han sedan skulle blötlägga, soltorka, mala, rosta och slutligen brygga till alldeles eget kaffe. 

  • Tips! Ska du till arkeologiska parken och är student? Ta med studentleg så blir entrépriset bra mycket billigare.

Sömnlöst och stjärnlöst i Tatacoa

Följande dygn minns jag mest som misär. Vi hade höga förväntningar på resans nästa stopp: Tatacoaöknen. Det är egentligen inte en öken utan en tropisk torrskog, men kaktusarna, skorpionerna och inte minst sanden gör Tatacoa till ett perfekt ökenlandskap. Vi var också taggade på stjärnhimlen, som sägs vara en av världens klaraste. 

tatacoa_desert_sannarosell

Men. Självklart kommer det ett men här efter en sådan ordagrann uppladdning. Det bilderna inte visar är naturen som var illa skött med kvarlämnade sopor, vilket smutsade ner vyerna som egentligen var vykortsvackra. Det var molnigt hela natten vilket gjorde det omöjligt att stjärnspana. När vi äntligen såg en blinkade ljusglimt blev vi överlyckliga - tills vi upptäckte att det bara var ett flygplan på väg att landa... 

Natten i hängmatta var blöt och iskall. Det regnade på tvären och ökennätter är lika extremt kalla som dagarna är extremt varma. Vi hade sovkompisar i form av loppor som festade på de få hudytor vi inte lyckades gömma. När morgonen äntligen kom var jag som en rödprickig salami i ansiktet och redan trött på öknen.

Gatukäk och freaky street i Bogotá

Bussen mot civilisationen och storstaden i Bogotá var därför en lättnad, även om kontrasten mot de tidigare veckornas luffande och lantliv var enorm. I huvudstaden åt, sov och duschade vi tills vi blev människor igen. Vi smakade på Bogotás smörgåsbord av gatumat och kollade in den nattliga freak showen på Carrera 7. 

bogota_sannarosell

Läs mitt inlägg om Bogotá Graffiti Tour och stadens street art.

Saltkatedralen i Zipaquirá

När vi hade tröttnat på Bogotás buller och brus tog vi en buss till Zipaquirá. Resan på en knapp timme gör det till en skön dagstur från huvudstaden. Det är en liten stad men har en stor sevärdhet. Utifrån sett är stadens gruva bara Colombias främsta saltkälla, men djupt inne i bergets hjärta ligger en av världens största katedraler - skapad av just salt. 

saltcathedral_sannarosell

Förr i tiden var katedralen främst en plats för gruvarbetarna, som behövde ett ställe för sina böner. Deras jobb var livsfarligt och det var därför praktiskt med en helig plats i närheten - många begravdes och det var smidigt under jord. Idag är det ett av Colombias underverk och drar massor av besökare till både gudstjänster och guidade turer. Jag är långt ifrån troende, men saltkatedralen med sina blålila ljusshower och Ave Maria ekandes mellan bergsväggarna är en smått övernaturlig upplevelse. 

Sol, salt, sand och Santa Marta

Från Bogotá flög vi till Santa Marta, tillbaka till den karibiska kusten. Mitt första intryck av staden var kaosartad charm. Santa Marta är som ett opolerat Cartagena - ruffigare men också mer äkta. Det är sprickor i alla koloniala byggnader men vardagslivet rullar på ändå och sprickan består, typ. Själva staden "gjorde" vi ganska snabbt: ett guldmuseum, en hamn och en strandboulevard. Sen hittade vi "hem" till trädgården, hängmattorna på Mango B&B Hostal och den lugna lunken i skuggan av mangoträden. 

Santa Marta är en liten stad i sig, men en bra knutpunkt för kortare resor runt omkring. Vi åkte ett par dagar till Tayrona National Park och campade i tält, åt ljuvliga chokladbröd till frukost och vandrade till gamla indianbyar. Därifrån fortsatte vi till Palomino och blev dundersjuka men hann iallafall njuta av en fantastiskt fin solnedgång.

  • Tips! Undvik att åka till Tayrona på helgen. Det är då många colombianer spenderar sina lediga dagar där och det kan bli onödigt trångt på stränder och campingplatser.
palomino_sannarosell

Väster om Santa Marta ligger El Rodadero, tidigare en liten fiskeby men numera en stilla semesterstrand. Vi bodde alldeles vid havet och kunde nästan hoppa direkt från sängen ner i plurret för morgondopp. Dagarna här som var den lugnaste delen av vår långa resa minns jag främst med saltsmak i munnen, sand mellan tårna och solvarmt skinn. 

colombia_sunset_sannarosell

Minca från ovan

Efter sol och salta bad utanför Santa Marta drog vi upp till Minca i bergen. Hit åker många backpackers för att vandra, bada i vattenfall, dricka Colombias bästa ekokaffe eller bara fly undan den klibbiga hettan vid kusten. Vi gjorde allt ovanstående och började planera de allra sista dagarna på vår resa...

Bogotá bland molnen

Det sista stoppet blev Bogotá - igen. Jag trodde aldrig en bullrig, farlig, grå och avgastung storstad på nästan 3000 meters höjd skulle locka mig tillbaka. Bogotá är en stad bland molnen men som man säger har "every cloud a silver lining"... Vad som är Bogotás silverlinjer är svårt att hitta orden för. Kanske är det människorna som gör det? Maten som luktar stekta kryddor i varje gatuhörn? Alla museum som är så stora att jag går vilse i dem? Allkonstnärerna på Freaky Street eller bergen runt omkring som river remsor av molnen?

art_colombia_sannarosell

Min favoritjournalist Bobo Karlsson har skrivit att Paris har sina kaféer och London sina pubar. Isåfall har hela Colombia sitt vardagsrum på gatan. Det är som livets trottoar där det händer, precis här och nu. Mötena, människorna, maten. Jag kan skriva hur många inlägg som helst om sevärdheter, städer och andra "måsten" - men det är i detta vardagsrum som de verkliga minnena skapas. 

... Paris har sina kaféer och London sina pubar. Isåfall har hela Colombia sitt vardagsrum på gatan.