När resans bästa blir det värsta: en natt i stjärnöknen - del ett

När resans bästa blir det värsta: en natt i stjärnöknen - del ett

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Speciellt inte när den hajpade stjärnhimlen saknar stjärnor, hängmattan kryllar av loppor och natten blir både stelfrusen och dyngsur. Men det kan bli bra ändå, fast annorlunda - med en colombiansk såpopera, polisjakt och många minnen som går att skratta åt efteråt.

Read More

På två hjul bland chilenska vingårdar

En reseguide för dig som vill ha fart och fläkt, vackra vyer och gott i glaset. Häng med till Chiles heliga vindistrikt San Antonio.

Med farten vinande i öronen och svett som slickar mig i nacken, susar jag nedför backen. Högerhanden är redo att krampa tag i handbromsen men cykeln skär följsamt kurvan innan jag ens hinner förstå att den lilla grusvägen ändrar riktning.  Det är mina ben som trampar, men själv är jag någon annanstans. Blicken sveper över utsikten och i tankarna trängs superlativen. 

Jag är fascinerad och förtrollad av den väldiga dalen som ligger framför mig. Bergen som mjukt sluttar nedåt och möts på mitten, bäddas in av smaragdgröna buskar och slingrande grönska. Dimmiga slöjor smeker vinfälten och längst bort i San Antoniodalen, där bergen till slut flätas samman, är molntäcket tjockt likt sockervadd.

Vinprovning på Matetic Vineyards

Vingårdarna Matetic i Chile drivs av en kroatisk familj som förvandlade sin passion till produktion för 15 år sen. Vinerna har rena toner och hög koncentration av smak. Mest kända är de för sin Syrah, som var Chiles första så kallade cool climate syrah.

På vinprovningen lär jag mig vinprovartricket ”smell-swirl-smell” och luktar, snurrar på glasets fot, luktar igen. Nya dofter och smaker smyger fram. Om den första sippen fick mig att tänka på sträva krusbär och ett uns av rostade mandlar, kommer en smakboom av örter och soltorkade tomater fram efter lite snurrande. Det röda vinet är smakrikt och blygs inte i munnen:

- Chilenska röda viner vill ha starka smakkompisar, som choripan och pebre, säger sommelieren som håller i provningen.

Har Matetics vinexpert just tipsat oss om att deras bästa vin ska drickas till korv med bröd?! Ja, hon intygar att den feta, kryddiga korven choripan med den chiliheta pepparn pebre, är rätta matchningen för vinet.

Heligt och dyrkat hos Casa Lapostolle

Vårt andra stopp ligger drygt 2 timmars bilfärd bort från Matetics vingård - Casa Lapostolle. Det är nästan en helig plats för vinkonnässörer – och även för oss andra som inte riktigt har smaklökarna för så fina viner.  Känslan av att beträda en smått välsignad plats är påtaglig. Här är druvorna dyrkade och skördetiden är närmast en religiös högtid. Byggnaden i sig är ett tempel med sina tinnar och torn, kanske dedikerat åt vinguden Dionysos?

Oavsett om man är troende eller bara törstig, är besöket på Casa Lapostolle en upplevelse utöver det vanliga. Med hela San Antoniodalen framför ögonen, kvällssolen som glittrar in vinglaset och vinden som pustar dofter av timjan och rosmarin, är det nästan svårt att njuta av alla intryck samtidigt. Jag får se mig mätt på utsikten, lukta tills näsan tröttnar och sen låta smaklökarna gotta sig på tallriken och i glaset.

Lapostolles tinnar och torn liknar en modern kyrka - kanske är det på sätt och vis vad det är?

Varför Valparaíso är Sydamerikas Villa Villerkullastad - och så mycket mer

Varför Valparaíso är Sydamerikas Villa Villerkullastad - och så mycket mer

Sydamerikas Villa Villerkulla, sjömännens förlovade hamn och Chiles bohemiska hjärta. En stad med så många smeknamn har minsann en hel del att leva upp till, tänkte jag. Sen lärde jag känna ”Valpo” på riktigt och insåg att inget smeknamn riktigt räcker till.

Read More

Alger - salta kyssar är framtidens mat

3 sorters alger

Alger blir framtidsmat

På min tallrik ligger en prydlig pyramid av tres tipos de algas. Trots att jag vet vad jag beställt, slår hakan i bordsduken när högen av (vad som ser ut som) bark, mossa och ogräs dukas fram. Och det är på sätt och vis precis vad det är - fast från havet. Alger spås bli en het framtida råvara, men här i Chile är det en självklar den av matkulturen sedan urminnes tider.

Alger och vin

"Havets grönsaksland" kallas också de mängder av alger och sjögräs som växer under ytan. Idag odlas alger i stora delar av världshaven, även på svenska västkusten. Alger är miljövänliga proteinbomber som jag tycker förtjänar större plats i köket än bara i misosoppan och kring sushirullen. 

Restaurangen och vinoteket jag åt denna algrätt på heter Bocanáriz och ligger i stadsdelen Lastarria i Santiago de Chile. Förutom ett brett urval av chilenska viner har de också en spännande matmeny som är uppdelad efter smaker (rökt, syrligt, kryddigt, lagrat...) för att matcha drycken.

Matmeny uppdelad i smaker som passar olika viner. Smart va?

Alger x 3

Två av tre är jag säker på. Den sista kanske du har svaret på?

1. Brunalgen Cochayuyu

Cochayuyuns knapriga, barkhårda utsida är ett skal som luras. För när mina tänder har knaprat sig igenom ytan är insidan lika fluffig och porös som popcorn. Cochayuyun doftar örtigt med toner av rostade nötter. Kanske är det rostningen som får min hjärna att koppla till popcorn? Smaken däremot är besk, gommen blir sträv och tänderna känns sådär håriga som de gör efter ett riktigt mastigt rödvin. Tungspetsen hittar också några salta smaker, som minnen från havets djup.

2. Havets sallad Lechuga de mar

Slingriga blad av mjuk och mild lechuga del mar är skarpa kontraster till den robusta cochayuyun. De simmar omkring på tallriken när gaffeln halkar i den naturliga marinaden av saltat slem. Ögat tvekar när gaffeln närmar sig munnen, men smaklökarna jublar när algen leker omkring på tungan. Det smakar som en kyss av saltvatten, som att hångla med en sjöman kanske?

3. Mysteriet från havet...

Jag behöver din hjälp. Vilken alg är den tredje på tallriksbilden? Jag har surfat på nätets inforika vågor och dammsugit havsbottnen efter svar, men inte hittat namnet på den ljusbruna algen på bilden. Konsistensen är lite som fiskbulle, fast i köttet men mjukt motstånd. Smak av... kallsup. Skiftar i olika nyanser av beige. Vet du vad den heter? Kommentera jättegärna!

Att räkna, lista och minnas Colombia

colombia.jpg

1 egenplockad kokosnöt
2 magsjukor
3 sommarprat
6 kilo ris
14 hostels
26 bussresor
29 instagrambilder
39 tiamintabletter
42 dagar
77 precolombianska stengudar
84 mangofrukter
100-tals mygg- och loppbett
2980 meter (över havet)

och oräkneligt antal minnen.

Vårt "sommarlov" i Colombia går att mäta, räkna, lista i oändlighet men i slutändan är det ju bilderna vi minns allra bäst. Om en bild säger mer än tusen ord, vad säger inte då en hel drös bilder?

Minnen från Colombia

(klicka på Read more för att se bildspelet!)

Colombia

Colombia: vykort från Salento

Tidlösa dagar i Salento.

10 juli 2016, Salento.
Hej därhemma!

Vi är i Salento, mitt i Colombias kaffedistrikt, och njuter av naturen och lugnet. Våra dagar ser ungefär ut såhär som på bilden: hängmattor, strålande sol och med sällskap av några kossor på gården. Tuppen väcker oss i ottan och det luktar nystekt arepa med smör från köket.

Vi vaknar, äter, vandrar, slappar, äter igen, läser, somnar. I ett så klocklöst landskap som det här, har vi hittat en rytm som varken styrs av minuter eller timmar. Så skönt att bara vara utan att behöva göra. Det tar ett tag att hitta ro, men vissa platser har det där fridfulla över sig - som Salento. 

Snart åker vi söderut till arkeologiska mysterier och stjärnklara öknar. Vi hörs, ciao!

Colombia: 5 svindlande vandringar

Det är något visst med att vandra. Att upptäcka nya länder till fots och vara mitt i naturen. Colombia visade sig vara ett vandringsvänligt land med svindlande höjder och svettiga stigar. Här är mina 5 bästa tips för vandraren!

Valle de Cocora

I södra Colombia ligger Valle de Cocora. Valle betyder "dal" och det är just vad det är - ett skålformat landskap med världens högsta palmer, vaxpalmerna. Naturen skiftar från sammetslen stäpp till vild och vacker urskog. Vi vandrar genom snår och vattenfall och slutligen till bergens bitande vindar och kala hjässor. 

Tuff vandring upp till toppen på 2860 meters höjd.

Från Valle de Cocora, till Acaime och vidare till Finca La Montaña tar vandringen cirka 6 timmar. Det är en tuff tur, speciellt på 3000 m.ö.h. Att andas är som att aldrig bli mätt på luft och stegen är som att vada i sirap. Syret räcker inte till och huvudet snurrar. Höjden påverkar alla olika och vet du i förväg att du är känslig, köp kokablad och tugga på under vandringen mot toppen! Det lindrar och lättar, finns att köpa i varenda gathörn i bergsbyarna. 

Vaxpalmerna är Colombias nationalträd och kan bli upp till 60 meter höga.

Vaxpalmerna ser lustiga ut från ovan. De liknar ljusen på en födelsedagstårta, när de skjuter upp ur den gröna marsipanen med palmkronorna som flammande lågor på toppen. Väl nere i dalen är de dock svindlande höga och jag kände mig som Teskedsgumman i jämförelse med deras 60 metrar rakt upp i skyn. 

Från böna till kopp i San Agustín

Vi åkte till San Agustín i södra Colombia för att, likt alla andra, kolla in de mystiska, tusenåriga stengudarna. Men istället åkte vi därifrån med minnen från en av de finaste vandringar jag gjort. Rätt snabbt drabbades vi nämligen av stensyndromet, du vet, har man sett en har man sett alla...

Så vi skippade den arkeologiska parken och upptäckte den makalösa naturen omkring istället. Utan kartor och gps, men med full frihet och all tid i världen, vandrade vi bland rader av kaffebuskar och busiga björnbärssnår. Bonden Marcos fick oväntat besök i sin trädgård när vi ramlade in. Han visade stolt upp sina bönor, som snart kanske hamnar i en kopp nära dig?

Tayrona National Park

Nationalparkernas nationalpark. Där det salta Karibiska Havet möter Sierra Nevadas djungelberg ligger Tayrona i norra Colombia. "Du har inte varit i Colombia om du inte har varit här", säger de.

Vi har köat en halv dag, vandrat resten av dagen och betalat saftiga summor för att komma in i parken. Förväntningarna är minst sagt höga - men det är värt det. Landskapet är som taget ur Jurassic Park och de paradisiska stränderna flätas samman av gigantiska stenar och snårig skog. Förutom att slumra på stränderna och knäcka kokosnötter, går vi till den gamla indianbyn Pueblito. Det är en svettig tur på några timmar, där vi får sällskap av apor och kameleonter. 

Vi stannade ett par nätter och tältade på Don Pedros camping. En morgon köpte vi frukost från ett skjul där doften av hembakat bröd spred sig över hela stranden. Bullarna var varma, direkt från ugnen, och kaffet nyrostat. Det var och förblir mitt bästa matminne från Colombia!

Den eviga våren i Medellín

Colombias näst största stad var länge världens farligaste. Idag har Medellín städat undan de mörka spåren av knarkhandeln och drogkartellerna och har återtagit sitt smeknamn "den eviga vårens stad". Det är ljust, sprudlande och svalt - precis som den finaste vårdagen.

Vi flyr människomyllret i Medellíns miljoncentrum och tar linbanan till Parque Arví, en park som är så stor att ordet "park" inte räcker till. I detta stora naturområde försvinner stadens sus och fåglarnas orkester blir ett skönt soundtrack denna långa, soliga söndag.

Mångmiljonstaden Medellín tystnar på bergets topp.

Cuidad Perdida - hardcorehike

För dig som vill slåss med jättemyggor och klafsa till midjan i lera är vandringen till la Cuidad Perdida den perfekta turen! "The Lost City Trail" är Colombias svar på Inkaleden och tar ungefär 5 dagar. Vi utmanade oss inte med den här hardcorehike denna gång, men sägnen om staden som försvann och guldet som finns kvar lockar mig fortfarande... 

Stad av ljus som skimrar från ovan.

Colombia: mer än bara ris och bönor

Colombia: mer än bara ris och bönor

Okej, vi skippar förskönande försök att hitta guldkornen på det colombianska matbordet. Colombia kommer inte få dina smaklökar att göra volter. Om du inte heller gillar kött är det ännu lite svårare att få några riktiga kulinariska upplevelser. Men, självklart kommer det ett "men" här: du kommer upptäcka saker du inte visste att du tyckte om, och jag lovar dig att du kommer sakna dem efter resan...

Read More

Colombia: långläsning om långresan

En backpackersommar i Colombia. I nästan två månader reste vi runt och upptäckte landet från norr till söder och tillbaka igen. Framöver kommer bloggen fyllas med colombianska inlägg, men vi börjar från början...

Resan

Innan långresan slukade jag tips och info om liknande resor, vilket var väldigt värdefullt väl på plats! Detta inlägg är därför merinformativt än vanligt, för jag hoppas att du ska ha nytta av mina tips ifall du är på väg att göra en liknande resa. Har du frågor eller tips? Kommentera gärna!

Piratstaden Cartagena

Vi flög till Cartagena, en stad som är tagen ur en piratfilm a la Disney, vid Colombias norra kust. Det var en mjukstart på resan, där vi kunde vänja oss med både värmen, språket och människorna. Under piratåren på 1700- och 1800-talen var Cartagena juvelen i Karibien - staden som både spanjorer, fransmän och engelsmän avundades och ville ta över.

I Cartagena hängde vi fyra dagar och strosade runt i stan, kollade in den fina koloniala arkitekturen och fästningarna. Getsemaní är en färgstark, fotbollsspelande, frityrdoftande stadsdel som vi hängde extra mycket i.

  • Tips! Om du vill uppleva koloniala Cartagena, bo innanför murarna. Stadsdelarna utanför har också mycket att se och ge, men är desto mer ordinära.

  • Tips! Förutom hotell och hostel är AirBnb och andra uthyrningar vanliga och väldigt prisvärda.

Den eviga våren i Medellín

Från Cartagena hoppade vi på en nattbuss till Medellín i inlandet. Det var fjorton iskalla, mörka timmar i en AC-maxad buss. Väl framme i Pablo Escobars hemstad tinade vi dock upp, Medellín är känt för att ha vårväder året runt och ligger vackert mellan bulliga berg och klara himlar. Medellín är också en bubblande stad som på bara något decennium har gått från sliten slum till urban konst- och partystad. Vi åt all världens mat från food trucks, spanade in utsikter från stadens kullar och tog kabelvagnen upp till naturreservatet Parque Arví.

  • Tips! Nattbussar i Colombia är extremt kalla. Mössa, filtar och sovsäck är inte ovanligt utan snarare nödvändigt.

Kaffe och cowboys i Jardín

Från Medellín bussade vi oss sakta söderut. Följande två veckor spenderade vi många, långa timmar på skumpiga bussvägar och såg landskapet växla mellan snötäckta bergstoppar och barrskog till kaffeplantage och kaktusöken. 

Nästa stopp var Jardín, en liten by som tagen ur en vilda västernfilm. I Jardín har tiden stannat sedan länge, livet är precis som det var för hundra år sen. Traktens cowboys och deras stolta springare är en del av vardagen. Hovarna klapprar mot kullersten och de parkerade hästarna står snällt och väntar på torget medan deras señores sveper en kaffe och shot i baren. 

Jardín betyder "trädgård" och alla fina frukter och goda grönsaker som frodades där gör verkligen skäl för namnet. En stor del av Colombias kaffeodlingar finns här. Vi vandrade till vattenfall och gick längs kilometerlånga rader av blommande plantor - att alla dessa bönor skulle hamna i kaffekoppar verkade just då otroligt. 

Stilla Salento och vandring i Cocora

Vi skumpade vidare i buses, busetas och carros - allt som rullar på vägarna är transportmedel i Colombia, oavsett om det är jeepar, lastflak eller åsnekärror. Färden gick till Salento där vi bodde ett par dagar på en före detta hacienda. I många hundra år var haciendas lika med lantgårdar där familjer bodde och arbetade med kreatur och jordbruk. Numera är det varken hö eller häst på gården, utan enkla bäddar för en liten slant. Vi bodde i stallet och hade milsvida ängar och porlande bäckar precis utanför dörren. Salento var precis vad vi behövde just då - en paus för att bara andas och kolla på kossor från hängmattan på verandan. 

  • Tips! I den lilla byn La Boquía, 30 minuters skogspromenad från Salento, bodde vi på Hostal El Mocambo. För 90 SEK fick vi eget rum, stadig frukost och denna utsikt från fönstret.

Med "vår" hacienda som utgångspunkt hoppade vi på en jeep till Valle de Cocora för att vandra bland djupa dalar och i mäktig natur. Det är ett världsberömt område för hike och mountainbike, framförallt tack vare världens högsta palmer. Med sina 60 meter ståtar de som surrealistiska piprensare mot skyn.

Jordnötssås i Popayán

Med mjölksyran sugande i benen reste vi vidare mot Popayán. Staden är lysande vit och ses som en av Colombias vackraste städer. Det var verkligen en sagostad som fullkomligt bländande mig med sina ljusa nyanser. Dessutom är det Colombias gastronomiska huvudstad så gissa om vi var hungriga när vi kom dit! 

Tyvärr så är söndagsstängt inte bara ett uttryck i Colombia. Det var verkligen S.T.Ä.N.G.T. just den dagen vi kom, som råkade vara en helig vilodag. Trots det fick vi tag på den typiskt popayanska maträtten tamales con salsa de cacahuetes, alltså ångkokta majsknyten i bananblad med jordnötssås. Det var slemmigt och mättande, som Pumba säkert skulle sagt...

Stensyndromet i San Agustín

Resan tog oss ännu längre söderut, nu var vi nästan och nosade på gränsen till Ecuador. Jag fick fina flashbacks från tiden jag bodde där och jobbade på tidningen. Vi hamnade i San Agustín, en sömnig liten håla som hålls någorlunda vid liv av en arkeologisk park med precolombianska statyer.  Stenbumlingarna är formade efter halvgudar och användes i många olika ceremonier när indianerna offrade och bad. Mystiskt nog vet ingen vem, vad eller när dessa användes. Spåren är som uppätna av djungeln och inget, förutom stenarna, finns bevarat. Om ändå stengudarna kunde berätta... 

Rätt snabbt drabbades vi av Stensyndromet. Du vet, när man har sett en har man sett alla. Även om huvudattraktionen parken var mäktig, tyckte jag bättre om San Agustín när vi vandrade planlöst utan karta och tidspress längs kohagar och kaffeplantor. Vi ramlade in på en trevlig odlares gård som stolt visade upp sina små bönor, som han sedan skulle blötlägga, soltorka, mala, rosta och slutligen brygga till alldeles eget kaffe. 

  • Tips! Ska du till arkeologiska parken och är student? Ta med studentleg så blir entrépriset bra mycket billigare.

Sömnlöst och stjärnlöst i Tatacoa

Följande dygn minns jag mest som misär. Vi hade höga förväntningar på resans nästa stopp: Tatacoaöknen. Det är egentligen inte en öken utan en tropisk torrskog, men kaktusarna, skorpionerna och inte minst sanden gör Tatacoa till ett perfekt ökenlandskap. Vi var också taggade på stjärnhimlen, som sägs vara en av världens klaraste. 

tatacoa_desert_sannarosell

Men. Självklart kommer det ett men här efter en sådan ordagrann uppladdning. Det bilderna inte visar är naturen som var illa skött med kvarlämnade sopor, vilket smutsade ner vyerna som egentligen var vykortsvackra. Det var molnigt hela natten vilket gjorde det omöjligt att stjärnspana. När vi äntligen såg en blinkade ljusglimt blev vi överlyckliga - tills vi upptäckte att det bara var ett flygplan på väg att landa... 

Natten i hängmatta var blöt och iskall. Det regnade på tvären och ökennätter är lika extremt kalla som dagarna är extremt varma. Vi hade sovkompisar i form av loppor som festade på de få hudytor vi inte lyckades gömma. När morgonen äntligen kom var jag som en rödprickig salami i ansiktet och redan trött på öknen.

Gatukäk och freaky street i Bogotá

Bussen mot civilisationen och storstaden i Bogotá var därför en lättnad, även om kontrasten mot de tidigare veckornas luffande och lantliv var enorm. I huvudstaden åt, sov och duschade vi tills vi blev människor igen. Vi smakade på Bogotás smörgåsbord av gatumat och kollade in den nattliga freak showen på Carrera 7. 

bogota_sannarosell

Läs mitt inlägg om Bogotá Graffiti Tour och stadens street art.

Saltkatedralen i Zipaquirá

När vi hade tröttnat på Bogotás buller och brus tog vi en buss till Zipaquirá. Resan på en knapp timme gör det till en skön dagstur från huvudstaden. Det är en liten stad men har en stor sevärdhet. Utifrån sett är stadens gruva bara Colombias främsta saltkälla, men djupt inne i bergets hjärta ligger en av världens största katedraler - skapad av just salt. 

saltcathedral_sannarosell

Förr i tiden var katedralen främst en plats för gruvarbetarna, som behövde ett ställe för sina böner. Deras jobb var livsfarligt och det var därför praktiskt med en helig plats i närheten - många begravdes och det var smidigt under jord. Idag är det ett av Colombias underverk och drar massor av besökare till både gudstjänster och guidade turer. Jag är långt ifrån troende, men saltkatedralen med sina blålila ljusshower och Ave Maria ekandes mellan bergsväggarna är en smått övernaturlig upplevelse. 

Sol, salt, sand och Santa Marta

Från Bogotá flög vi till Santa Marta, tillbaka till den karibiska kusten. Mitt första intryck av staden var kaosartad charm. Santa Marta är som ett opolerat Cartagena - ruffigare men också mer äkta. Det är sprickor i alla koloniala byggnader men vardagslivet rullar på ändå och sprickan består, typ. Själva staden "gjorde" vi ganska snabbt: ett guldmuseum, en hamn och en strandboulevard. Sen hittade vi "hem" till trädgården, hängmattorna på Mango B&B Hostal och den lugna lunken i skuggan av mangoträden. 

Santa Marta är en liten stad i sig, men en bra knutpunkt för kortare resor runt omkring. Vi åkte ett par dagar till Tayrona National Park och campade i tält, åt ljuvliga chokladbröd till frukost och vandrade till gamla indianbyar. Därifrån fortsatte vi till Palomino och blev dundersjuka men hann iallafall njuta av en fantastiskt fin solnedgång.

  • Tips! Undvik att åka till Tayrona på helgen. Det är då många colombianer spenderar sina lediga dagar där och det kan bli onödigt trångt på stränder och campingplatser.

palomino_sannarosell

Väster om Santa Marta ligger El Rodadero, tidigare en liten fiskeby men numera en stilla semesterstrand. Vi bodde alldeles vid havet och kunde nästan hoppa direkt från sängen ner i plurret för morgondopp. Dagarna här som var den lugnaste delen av vår långa resa minns jag främst med saltsmak i munnen, sand mellan tårna och solvarmt skinn. 

colombia_sunset_sannarosell

Minca från ovan

Efter sol och salta bad utanför Santa Marta drog vi upp till Minca i bergen. Hit åker många backpackers för att vandra, bada i vattenfall, dricka Colombias bästa ekokaffe eller bara fly undan den klibbiga hettan vid kusten. Vi gjorde allt ovanstående och började planera de allra sista dagarna på vår resa...

Bogotá bland molnen

Det sista stoppet blev Bogotá - igen. Jag trodde aldrig en bullrig, farlig, grå och avgastung storstad på nästan 3000 meters höjd skulle locka mig tillbaka. Bogotá är en stad bland molnen men som man säger har "every cloud a silver lining"... Vad som är Bogotás silverlinjer är svårt att hitta orden för. Kanske är det människorna som gör det? Maten som luktar stekta kryddor i varje gatuhörn? Alla museum som är så stora att jag går vilse i dem? Allkonstnärerna på Freaky Street eller bergen runt omkring som river remsor av molnen?

art_colombia_sannarosell

Min favoritjournalist Bobo Karlsson har skrivit att Paris har sina kaféer och London sina pubar. Isåfall har hela Colombia sitt vardagsrum på gatan. Det är som livets trottoar där det händer, precis här och nu. Mötena, människorna, maten. Jag kan skriva hur många inlägg som helst om sevärdheter, städer och andra "måsten" - men det är i detta vardagsrum som de verkliga minnena skapas. 

... Paris har sina kaféer och London sina pubar. Isåfall har hela Colombia sitt vardagsrum på gatan.

 

 

Colombia: Street art i Bogotá

Colombia: Street art i Bogotá

Bogotá brinner. Lågorna slickar husfasaden och skimrar i blått, grönt och lila. I eldhavet skymtar jag en flygande kolibri och Disneys Askungen genom ett fönster. I den annars så gråa, avgastunga stadsbilden är väggmålningarna färgglada inslag. Fantasin är gränslös när det kommer till street art i Bogotá.

Read More

Ett brev till Colombia och varför jag älskar det landet

Ett brev till Colombia och varför jag älskar det landet

"COLOMBIA ÄR VÄRLDENS VACKRASTE LAND. Jag säger det rätt ut och struntar i den som påpekar att jag inte har varit i alla länder." Det skriver författaren Julia Svanberg om sitt tidigare hemland. Jag kan bara hålla med - Sydamerika i allmänhet och Colombia i synnerhet har det där lilla extra

Read More

Att jobba som journalist i Ecuador: potatispojkar, skönhetsmissar och röda sidor

Att jobba som journalist i Ecuador: potatispojkar, skönhetsmissar och röda sidor

Ecuador ligger mig lite extra nära hjärtat eftersom jag bodde där en period och jobbade som reporter på dagstidningen El Norte. Ecuador är därför inte så mycket semesterland för mig, utan mina minnen är framförallt från vardagen och jobbet. Blickar jag tillbaka känns de "helt vanliga arbetsdagarna" smått surrealistiska - potatispojkar, skönhetsmissar, trafikolyckor och äventyrare i en salig blandning.

Read More

Sött, salt och skalbaggar i Ecuador

Den fjärde och sista delen i miniserien om Ecuador: maten, mötena, människorna handlar om vad jag minns med kurrande mage från landet.

Del ett handlar om hur Alla Helgona firas i på ecuadorianska landsbygden, del två om hur kärleken klarar kulturkrockar i Ecuador och del tre om ett besök på en ecuadoriansk småskola. 

Ceviche. Nationalrätten i Ecuador där de marinerade skaldjuren, den syrliga limesaften och den eldiga chilin blandas till en liten plocktallrik.

En "cevichería" är en korvmojsliknande rullvagn där du får plocka ihop din egen ceviche. Det kostar ungefär 2 svenska kronor och är ett vanligt mellis för många skolbarn i Ecuador.

Menestras är "fattigmansmat" av linser som puttrar i sin härlighet i grytan med grönsaker, tills det är så tjockt att skeden kan stå för sig själv.

Encebollado är min absoluta favoriträtt i Ecuador. Vit fisk i sås av tomat, lök och paprika – kan det bli enklare, och godare?

På den ecuadorianska landsbygden är gris synonymt med fest. Är det party på gång, kan du ge dig på att grisen spelar huvudrollen. Oftast då pimpad med både chili och tomater.

Sist men inte minst, snackset på jobbet när eftermiddagen tycktes fortsätta i evigheter. Kaffe visste ingen i redaktionen vad det var, men friterade skalbaggar däremot - mums! 

Barnsliga blickar i Ecuador

Del tre i miniserien om Ecuador: maten, möten, människorna handlar om barn och blickar. Del ett handlar om hur Alla Helgona firas i Ecuador och del två om en kärlekshistoria mellan två ecuadorianska kulturer.

Det är något visst med barnsliga blickar, tycker du inte? När vi blir vuxna tar medvetenheten över, vi vet vad kameran vill se och hur vi ska vända och vrida på oss. Men barn är barn och just därför "befriade". De här nyfikna blickarna och bländande leendena möttes jag av ute på ett uppdrag på en skola i Ecuador.

Som reporter och fotograf på  den ecuadorianska dagstidning El Norte, skrev jag ofta artiklar från landsbygden. Även om barnens repliker var få, blev bilderna på dem många. Och bilder säger ju faktiskt mer än tusen ord, inte sant?

Grabbarna var lika nyfikna, och blixtrade med sina leenden snabbare än vad jag hann blixtra med min kamera.

När  kameran kikade fram, blev tjejerna lika spralliga som blyga. Men nyfikenheten tog över och deras lycka över att fastna på linsen var smittande.

Läs fler av mina reportage från Ecuador här (scrolla ned för att komma till El Nortes artiklar).

En kärlekshistoria från Ecuador

Del två i miniserien om Ecuador: maten, mötena, människorna handlar om Dolores. Del ett handlar om hur Alla helgona firas i Ecuador.

Jag är glad för så många möten med olika människor i Ecuador. Att som journalist få träffa alla möjliga personer, fick mig att förstå vilka berättelser var och en bär på. Stories, levnadsöden, historier - man kan kalla det vad man vill, men det är de alldeles egna orden som skapar mening.

Dolores Quinche är en färgstark indiankvinna som jag minns lite extra. Hon bor i byn Quinchuquí i norra Ecuador där man talar indianspråket kichwa. Klurigt uppdrag, eftersom jag var van att jobba enbart på spanska. Men jag åkte dit för att prata om något som struntar blankt i språk och landsgränser - kärlek.

Hon är sedan 37 år gift med en fransman. Ett multikulturellt äktenskap som väckte - och fortfarande väcker - rynkade pannor på den konservativa landsbygden i Ecuador. 

Sida vid sida satt de och pratade på sitt alldeles egna, mixade språk - franska fraser, spanska ord och indiansk slang - som jag inte begrep ett ord av. Hon bar sin typiska anaco och traditionella blus, han klädd i jeans och skjorta. Indianska pärlband och märkesklocka som tickade fransk tid. Europeiska skor och sydamerikanska tofflor. Kontrasterna var stora men kärleken större.