Månadsresumé: september

Januari.png

Inte en månad som alla andra

Det känns lite märkligt att skriva en bloggresumé över en månad som mest var depp och dipp ur bloggsynpunkt. September har varit, även om det kanske inte var så tydligt på utsidan, min sämsta månad någonsin då både inspiration och lust har varit puts väck. Bloggen har känts som ett svart hål som slukat allt av den lilla dos kreativitet jag hade kvar.

Vi har visserligen flyttat, vilket har tagit energi och tid. September var också en riktig Sverigemånad - jag har visserligen rest både norr och söder i vårt långa land, men inte utomlands. Dessutom har årets första höstmånad varit så otroligt färgsprakande och strålande att jag inte velat sitta inne vid datorn.

Karlslunds Herrgård i Örebro.

Karlslunds Herrgård i Örebro.

Summera september på olika sätt

Summerar jag september ur bloggperspektiv, blir resumén lite klen. Visserligen ett mastigt inlägg om hur kommunikatörer kan kommunicera hållbarhet, ett matmaraton i höstsmaker, reflektioner över resebloggeri, ett vykort från Wisła och lite annat. Men ändå. Jag vet att jag har höga krav på mig och min blogg och jobbar på att leva life lite coolare. September kanske blev en utmaning jag behövde.

Skulle jag däremot summera september ur ett helhetsperspektiv, räcker det att jag sneglar på min överfulla frys med svamp och bär, myser runt i vår nya lägenhet med stora fönster som ser ut som akvarelltavlor eller andas in djupt och långsamt för att känna hur marinerade lungorna är i frisk luft. Det kan vara värt en bloggdipp då och då. 

Tips på bloggar och podd

Andra bloggare tycks däremot ha sprakat av kreativitet i september. Här är några utvalda jag tycker du ska läsa mer av:

  • Linda/Resa Medvetet har varit på en "blobbweekend" - fenomenalt hittepåord och fiffig idé att kombinera blogg och jobb på en långhelg.

  • Daniela/Discovering the Planet har ätit sig igenom Neapel och skrivit fyndigt om hur icke-italienskt det är att dricka cappuccino efter en måltid och varför spagetti bolognese inte finns egentligen.

  • Poddtips! Numera har jag ständigt städer i mina öron. Podden Staden tar upp olika städer med fokus på arkitektur och stadsutveckling. Som resenörd blir jag givetvis sugen på att lära mig mer om själva staden när jag reser.

Prag - en stad jag gärna skulle åka tillbaka till efter podden Staden.

Prag - en stad jag gärna skulle åka tillbaka till efter podden Staden.

Månadslistan - januari

Månadslistan - januari

En början betyder också slutet på något annat. I det här fallet, var den allra första dagen på året också sista dagen på vår resa till Chile året innan. Att få börja det nya året med att landa på flygplatsen hemma, kunde inte ha blivit en bättre start för mig och mitt 2017. Mitt fokusord som ska sätta tonen för kommande år är just "landa". 

Read More

Colombia: långläsning om långresan

En backpackersommar i Colombia. I nästan två månader reste vi runt och upptäckte landet från norr till söder och tillbaka igen. Framöver kommer bloggen fyllas med colombianska inlägg, men vi börjar från början...

Resan

Innan långresan slukade jag tips och info om liknande resor, vilket var väldigt värdefullt väl på plats! Detta inlägg är därför merinformativt än vanligt, för jag hoppas att du ska ha nytta av mina tips ifall du är på väg att göra en liknande resa. Har du frågor eller tips? Kommentera gärna!

Piratstaden Cartagena

Vi flög till Cartagena, en stad som är tagen ur en piratfilm a la Disney, vid Colombias norra kust. Det var en mjukstart på resan, där vi kunde vänja oss med både värmen, språket och människorna. Under piratåren på 1700- och 1800-talen var Cartagena juvelen i Karibien - staden som både spanjorer, fransmän och engelsmän avundades och ville ta över.

I Cartagena hängde vi fyra dagar och strosade runt i stan, kollade in den fina koloniala arkitekturen och fästningarna. Getsemaní är en färgstark, fotbollsspelande, frityrdoftande stadsdel som vi hängde extra mycket i.

  • Tips! Om du vill uppleva koloniala Cartagena, bo innanför murarna. Stadsdelarna utanför har också mycket att se och ge, men är desto mer ordinära.

  • Tips! Förutom hotell och hostel är AirBnb och andra uthyrningar vanliga och väldigt prisvärda.

Den eviga våren i Medellín

Från Cartagena hoppade vi på en nattbuss till Medellín i inlandet. Det var fjorton iskalla, mörka timmar i en AC-maxad buss. Väl framme i Pablo Escobars hemstad tinade vi dock upp, Medellín är känt för att ha vårväder året runt och ligger vackert mellan bulliga berg och klara himlar. Medellín är också en bubblande stad som på bara något decennium har gått från sliten slum till urban konst- och partystad. Vi åt all världens mat från food trucks, spanade in utsikter från stadens kullar och tog kabelvagnen upp till naturreservatet Parque Arví.

  • Tips! Nattbussar i Colombia är extremt kalla. Mössa, filtar och sovsäck är inte ovanligt utan snarare nödvändigt.

Kaffe och cowboys i Jardín

Från Medellín bussade vi oss sakta söderut. Följande två veckor spenderade vi många, långa timmar på skumpiga bussvägar och såg landskapet växla mellan snötäckta bergstoppar och barrskog till kaffeplantage och kaktusöken. 

Nästa stopp var Jardín, en liten by som tagen ur en vilda västernfilm. I Jardín har tiden stannat sedan länge, livet är precis som det var för hundra år sen. Traktens cowboys och deras stolta springare är en del av vardagen. Hovarna klapprar mot kullersten och de parkerade hästarna står snällt och väntar på torget medan deras señores sveper en kaffe och shot i baren. 

Jardín betyder "trädgård" och alla fina frukter och goda grönsaker som frodades där gör verkligen skäl för namnet. En stor del av Colombias kaffeodlingar finns här. Vi vandrade till vattenfall och gick längs kilometerlånga rader av blommande plantor - att alla dessa bönor skulle hamna i kaffekoppar verkade just då otroligt. 

Stilla Salento och vandring i Cocora

Vi skumpade vidare i buses, busetas och carros - allt som rullar på vägarna är transportmedel i Colombia, oavsett om det är jeepar, lastflak eller åsnekärror. Färden gick till Salento där vi bodde ett par dagar på en före detta hacienda. I många hundra år var haciendas lika med lantgårdar där familjer bodde och arbetade med kreatur och jordbruk. Numera är det varken hö eller häst på gården, utan enkla bäddar för en liten slant. Vi bodde i stallet och hade milsvida ängar och porlande bäckar precis utanför dörren. Salento var precis vad vi behövde just då - en paus för att bara andas och kolla på kossor från hängmattan på verandan. 

  • Tips! I den lilla byn La Boquía, 30 minuters skogspromenad från Salento, bodde vi på Hostal El Mocambo. För 90 SEK fick vi eget rum, stadig frukost och denna utsikt från fönstret.

Med "vår" hacienda som utgångspunkt hoppade vi på en jeep till Valle de Cocora för att vandra bland djupa dalar och i mäktig natur. Det är ett världsberömt område för hike och mountainbike, framförallt tack vare världens högsta palmer. Med sina 60 meter ståtar de som surrealistiska piprensare mot skyn.

Jordnötssås i Popayán

Med mjölksyran sugande i benen reste vi vidare mot Popayán. Staden är lysande vit och ses som en av Colombias vackraste städer. Det var verkligen en sagostad som fullkomligt bländande mig med sina ljusa nyanser. Dessutom är det Colombias gastronomiska huvudstad så gissa om vi var hungriga när vi kom dit! 

Tyvärr så är söndagsstängt inte bara ett uttryck i Colombia. Det var verkligen S.T.Ä.N.G.T. just den dagen vi kom, som råkade vara en helig vilodag. Trots det fick vi tag på den typiskt popayanska maträtten tamales con salsa de cacahuetes, alltså ångkokta majsknyten i bananblad med jordnötssås. Det var slemmigt och mättande, som Pumba säkert skulle sagt...

Stensyndromet i San Agustín

Resan tog oss ännu längre söderut, nu var vi nästan och nosade på gränsen till Ecuador. Jag fick fina flashbacks från tiden jag bodde där och jobbade på tidningen. Vi hamnade i San Agustín, en sömnig liten håla som hålls någorlunda vid liv av en arkeologisk park med precolombianska statyer.  Stenbumlingarna är formade efter halvgudar och användes i många olika ceremonier när indianerna offrade och bad. Mystiskt nog vet ingen vem, vad eller när dessa användes. Spåren är som uppätna av djungeln och inget, förutom stenarna, finns bevarat. Om ändå stengudarna kunde berätta... 

Rätt snabbt drabbades vi av Stensyndromet. Du vet, när man har sett en har man sett alla. Även om huvudattraktionen parken var mäktig, tyckte jag bättre om San Agustín när vi vandrade planlöst utan karta och tidspress längs kohagar och kaffeplantor. Vi ramlade in på en trevlig odlares gård som stolt visade upp sina små bönor, som han sedan skulle blötlägga, soltorka, mala, rosta och slutligen brygga till alldeles eget kaffe. 

  • Tips! Ska du till arkeologiska parken och är student? Ta med studentleg så blir entrépriset bra mycket billigare.

Sömnlöst och stjärnlöst i Tatacoa

Följande dygn minns jag mest som misär. Vi hade höga förväntningar på resans nästa stopp: Tatacoaöknen. Det är egentligen inte en öken utan en tropisk torrskog, men kaktusarna, skorpionerna och inte minst sanden gör Tatacoa till ett perfekt ökenlandskap. Vi var också taggade på stjärnhimlen, som sägs vara en av världens klaraste. 

tatacoa_desert_sannarosell

Men. Självklart kommer det ett men här efter en sådan ordagrann uppladdning. Det bilderna inte visar är naturen som var illa skött med kvarlämnade sopor, vilket smutsade ner vyerna som egentligen var vykortsvackra. Det var molnigt hela natten vilket gjorde det omöjligt att stjärnspana. När vi äntligen såg en blinkade ljusglimt blev vi överlyckliga - tills vi upptäckte att det bara var ett flygplan på väg att landa... 

Natten i hängmatta var blöt och iskall. Det regnade på tvären och ökennätter är lika extremt kalla som dagarna är extremt varma. Vi hade sovkompisar i form av loppor som festade på de få hudytor vi inte lyckades gömma. När morgonen äntligen kom var jag som en rödprickig salami i ansiktet och redan trött på öknen.

Gatukäk och freaky street i Bogotá

Bussen mot civilisationen och storstaden i Bogotá var därför en lättnad, även om kontrasten mot de tidigare veckornas luffande och lantliv var enorm. I huvudstaden åt, sov och duschade vi tills vi blev människor igen. Vi smakade på Bogotás smörgåsbord av gatumat och kollade in den nattliga freak showen på Carrera 7. 

bogota_sannarosell

Läs mitt inlägg om Bogotá Graffiti Tour och stadens street art.

Saltkatedralen i Zipaquirá

När vi hade tröttnat på Bogotás buller och brus tog vi en buss till Zipaquirá. Resan på en knapp timme gör det till en skön dagstur från huvudstaden. Det är en liten stad men har en stor sevärdhet. Utifrån sett är stadens gruva bara Colombias främsta saltkälla, men djupt inne i bergets hjärta ligger en av världens största katedraler - skapad av just salt. 

saltcathedral_sannarosell

Förr i tiden var katedralen främst en plats för gruvarbetarna, som behövde ett ställe för sina böner. Deras jobb var livsfarligt och det var därför praktiskt med en helig plats i närheten - många begravdes och det var smidigt under jord. Idag är det ett av Colombias underverk och drar massor av besökare till både gudstjänster och guidade turer. Jag är långt ifrån troende, men saltkatedralen med sina blålila ljusshower och Ave Maria ekandes mellan bergsväggarna är en smått övernaturlig upplevelse. 

Sol, salt, sand och Santa Marta

Från Bogotá flög vi till Santa Marta, tillbaka till den karibiska kusten. Mitt första intryck av staden var kaosartad charm. Santa Marta är som ett opolerat Cartagena - ruffigare men också mer äkta. Det är sprickor i alla koloniala byggnader men vardagslivet rullar på ändå och sprickan består, typ. Själva staden "gjorde" vi ganska snabbt: ett guldmuseum, en hamn och en strandboulevard. Sen hittade vi "hem" till trädgården, hängmattorna på Mango B&B Hostal och den lugna lunken i skuggan av mangoträden. 

Santa Marta är en liten stad i sig, men en bra knutpunkt för kortare resor runt omkring. Vi åkte ett par dagar till Tayrona National Park och campade i tält, åt ljuvliga chokladbröd till frukost och vandrade till gamla indianbyar. Därifrån fortsatte vi till Palomino och blev dundersjuka men hann iallafall njuta av en fantastiskt fin solnedgång.

  • Tips! Undvik att åka till Tayrona på helgen. Det är då många colombianer spenderar sina lediga dagar där och det kan bli onödigt trångt på stränder och campingplatser.

palomino_sannarosell

Väster om Santa Marta ligger El Rodadero, tidigare en liten fiskeby men numera en stilla semesterstrand. Vi bodde alldeles vid havet och kunde nästan hoppa direkt från sängen ner i plurret för morgondopp. Dagarna här som var den lugnaste delen av vår långa resa minns jag främst med saltsmak i munnen, sand mellan tårna och solvarmt skinn. 

colombia_sunset_sannarosell

Minca från ovan

Efter sol och salta bad utanför Santa Marta drog vi upp till Minca i bergen. Hit åker många backpackers för att vandra, bada i vattenfall, dricka Colombias bästa ekokaffe eller bara fly undan den klibbiga hettan vid kusten. Vi gjorde allt ovanstående och började planera de allra sista dagarna på vår resa...

Bogotá bland molnen

Det sista stoppet blev Bogotá - igen. Jag trodde aldrig en bullrig, farlig, grå och avgastung storstad på nästan 3000 meters höjd skulle locka mig tillbaka. Bogotá är en stad bland molnen men som man säger har "every cloud a silver lining"... Vad som är Bogotás silverlinjer är svårt att hitta orden för. Kanske är det människorna som gör det? Maten som luktar stekta kryddor i varje gatuhörn? Alla museum som är så stora att jag går vilse i dem? Allkonstnärerna på Freaky Street eller bergen runt omkring som river remsor av molnen?

art_colombia_sannarosell

Min favoritjournalist Bobo Karlsson har skrivit att Paris har sina kaféer och London sina pubar. Isåfall har hela Colombia sitt vardagsrum på gatan. Det är som livets trottoar där det händer, precis här och nu. Mötena, människorna, maten. Jag kan skriva hur många inlägg som helst om sevärdheter, städer och andra "måsten" - men det är i detta vardagsrum som de verkliga minnena skapas. 

... Paris har sina kaféer och London sina pubar. Isåfall har hela Colombia sitt vardagsrum på gatan.

 

 

Allt om Thailand: i korthet eller helhet

Det här är en resumé av resan till Thailand. Läs den sammanfattade versionen här, eller läs mer om varje del genom att klicka på länkarna i slutet av styckena.

Thailand i korthet

Bangkok nattetid från hotellets balkong.

Bangkok nattetid från hotellets balkong.

Bangkok gav mersmak. Mina starkaste minnen är den glittrande natten och utsikten från skybaren, över staden som aldrig tycktes ta slut. Jag minns också särskilt mopedmyllret på gatorna och matoset från gatuköken. I Bangkok fick jag min livs första thaimassage. Mer om mina tankar (och tarmar) efter massagen.

 

Chanthabun i dagsdimman.

Chanthabun i dagsdimman.

I Chanthabun Riverside Community (Chantaburi), upptäckte jag ett Thailand jag inte trodde fanns! De charmigt slitna kvarteren, hippa caféerna och boutiquehotellen skapade en känsla av "stad i staden". Historien känns som en del av nutiden och beskrivs som "back to the Chan way of life". 

Mer om Chanthabun.

Tre kusiner på rad.

Tre kusiner på rad.

Chongfolket i byn Chong Changtune (Trat) är som en ett kombinerat etnomuseum och besöksmål. De lever som deras förfäder gjorde för flera hundra år sedan och är stolta över att visa upp sin unika kultur. Vi provade ett traditionellt naturspa med lera, ånga och örter och åt en typisk lunch med curry på bananstam och kryddig fläsksås. 

Mer om Chongfolket - kommer snart!

sticky_rice_thailand_sannarosell

Jag lärde mig äta ris. Iallafall klibbigt! Från envis motståndare till ris i allmänhet blev jag en sticky rice-fantast. Den thailändska efterrätten med sött ris, salt kokos och syrlig mango sitter för evigt i hjärnans smakminne.

Mer om thaimaten och smakerna.

Sist men inte minst -  mina topp tio fotominnen från Thailand

 

Resan var en del av kampanjen #AmazingThailand i samarbete med Tourism Authority of Thailand. Åsikter och bilder är dock alltid mina egna.

Hösten 2015 - dagarna som kom och gick

Det var en gång en höst. En höst som kom och gick och däremellan sa det bara svisch. Hängde du med där? Knappt jag heller.

Den här hösten har gått i stormens fart och plötsligt står jag under en naken björk och undrar vad som hände med löven som precis nyss brann i eldiga färger. Nu ligger de ligger istället i högar på marken som strösslade minnen av årstiden som just var. 

Här är några bilder från hösten som kom och gick och bara sa svisch. 

Höstens skafferi var färgsprakande och rikligt. Chilihett, lingonsurt och äppelsött bland annat.

På en kyrkogård i Vilnius, Litauen, kulminerade mina höstkänslor när jag kastade gyllengula löv mot en bärnstensfärgad kyrka. Filmiskt ögonblick!

Vilnius var oktoberklätt och luften var kyligt, men i parkerna satt fortfarande gamla gubbar och spelade schack.

Min höst har också gått i humlens tecken. Jag har druckit ljus, mörk, skummig, god, besk, ljummen och läskande öl i både Tjeckien och Litauen. Men favoriten var nog ändå Koffola.

Hösten var också mörka höstkvällar med kandelabrar och ölprovning.

Men hösten var inte bara lejongult och ockrarött. Från en kulle i Tjeckien spanade jag över gröna, gröna och åter gröna vyer. Kisade lite och spanade långt bort i horisonten efter nästa års resmål. 

Glimtar från Peru: Urosfolket

Ett stickigt avslut på glimtarna från Peru...

Peru gör mig nostalgisk vid alla fina minnen! Ett särskilt sådant var ön Taquille i Titicacasjön, världens högst belägna farbara sjö. Där bor Urosfolket som är kända för sitt konstanta stickande. Urosmännen stickar febrilt, jämt och överallt, och alla på ön bär sina yllemössor trots den peruanska värmen. Mössan är inte bara en skydd för solen, utan en social symbol - likt vår civilstatus på Facebook. Singel, i förhållande eller kanske komplicerat? Ha koll på mössan så får du veta...

Tofsen på sned betyder ”singel, passa på” medan en vikning bakåt betyder ”sambo”. När killen däremot är gift, byter han mössa till en färgstark huvudbonad i rött och blått. Kvinnorna däremot, signalerar sin status via tofsarna på huvudduken. I samma storlek som Montazamis gardintofsar, hänger de och slänger längst ut på hörnen.