En vandrande varelse bland tallar och trattkantareller

"Jag går vid lunch", sa jag till kollegorna på kontoret i fredags, men hade mentalt redan fötterna i stövlarna och tankarna i skogen. Tacksam över att mitt jobb har flex och jag har nära till naturen. Kaffe i termosen, förväntansfullt tomma påsar för svamp och milda vindar med höstvärme. En bättre AW och slut på arbetsveckan kan jag knappt tänka mig.

Tysta tallar och inga trattkantareller

I ett av Örebros naturreservat, Mantorpsskogen, tassade vi fram mellan tallar och tovor, tyst för att inte bryta lugnet. Trattkantarellerna hade troligen gjort någon annan svampplockare lycklig tidigare, för våra tomma påsar förblev tomma. Men vad gör det när solen skiner, havrekakorna smälter i munnen efter kaffeslurken och kossorna i hagen är spralliga och yra? 

"Var där dina fötter är", brukar min mamma säga och menar förstås att jag ska vara här och nu och ingen annanstans i tankarna. Den där fredagseftermiddagen i skogen kan jag lova att jag var precis där jag skulle vara - hela min vandrande varelse med själ och hjärta och fötterna i stövlarna var här.