Mina bästa naturupplevelser i Örebro del 1: fågelskådarfrukost

Min sambo Gunnar kikar på fåglar.

Min sambo Gunnar kikar på fåglar.

Inlägget är första delen av en serie om naturupplevelser i min hemstad Örebro.

Fåglar är väl morgonpigga – och då borde ju fågelskådare också vara det, tänkte jag och satte väckarklockan ännu lite tidigare. Termosen var preppad, smörgåsarna klara och kikaren putsad när vi gick och la oss kvällen innan min briljanta idé skulle ske: fågelskådning + frukost = sant!

Sannolikhetslära
Fågelskådning handlar mycket om sannolikhet. Samtidigt så gäller det att vara öppen för överraskningar. Sällsynta arter dyker ibland upp i landet och kanske är det just du som kommer hitta en raritet? 

Citatet är från Natursidans guide till fågelskådning och fångar själva finessen med att medvetet spendera tid på att “skåda” något (eller några). Sannolikheten är stor att… men det kan också vara så att… Jag gillar det tänket: att det kan vara både och. Högst troligt och samtidigt i princip otroligt.

Oset och Rynningeviken - Örebros finaste naturområde

Vi bor alldeles intill en väldigt välbesökt plats för fåglar, Oset. Det är ett naturreservat i Örebro som också innefattar Rynningeviken. Jag gillar att kalla det för in backyard - för vi har skogen bokstavligen bakpå husknuten!

Oset och Rynningeviken är många örebroares närmsta och bästa naturområde, eftersom det ligger bara en promenad längs ån från stan. Så har det dock inte alltid varit. Förut var det en oljehamn. Sedan en soptipp. Förvandlingen från stadens smutsiga baksida till vacker, vild natur förtjänar ett inlägg i sig, så det kommer framöver.

oset-örebro.jpg

Äventyr i arla morgonstund

Väckarklockan ringde tidigt och fortfarande grusig i ögonen och vinglandes mellan dröm och realitet, packade jag ryggsäcken för vårt lilla äventyr i arla morgonstund. Några minuter på cykel senare var vi framme vid Osets vida fält och de tusentals fåglar som är här, särskilt under våren.

När jag druckit första koppen kaffe blev jag väckt av verkligheten på direkten och började kika på vad som skedde framför oss. Det var fascinerande att se hela den flaxande showen från första parkett. Fåglarna kvittrade i sin egen symfoniorkester och tog ton till egna solonummer. De krusade sig för varandra med nya kvittermelodier och kuttrade på ett språk jag önskade att jag förstod. Blygsel eller scenskräck verkar inte finns i fåglarnas värld för vissa sjöng hellre än bra – skogen skulle vara tyst om bara de fåglar som sjöng bäst ville sjunga.

Jag har ingen aning om vilka fåglar vi såg, utan njöt bara av att sitta och titta och förundras. Visst är vi rätt lika dem ändå? Vi kvittrar när vi känner för det, krusar oss när det behövs och kuttrar när vi vill. Och precis som dem är vi högst sannolika men samtidigt rätt ofta fulla av överraskningar.

oset-örebro.jpg