Om att vänta

Åh, denna väntan. Jag är 5 år, inte snart 25. Det är julafton och vintervackert utanför fönstret hemma i Dalarna, inte strålande majsol i Barcelona. Jag har hästsvans långt ner på ryggen och rosa tånaglar, inte solblekt rufs och tantfötter med spruckna hälar och tår som pekar oroväckande mycket åt fel håll. Men ändå, samma väntan.

Tantfötter går tydligen i arv... Här doppar mamma och jag tårna i Mallorcas salta vatten.

Minuterna går aldrig så sakta som när en väntar, eller hur? Mina föräldrar är på väg hit för att hälsa på och jag är lika pirrig då som nu. Känner mig som Sanna, 5 år, på julafton igen. Denna väntan! Fast idag, snart 20 år senare, har jag försökt dränka den flaxande fjärilarna i magen med alldeles för mycket vin på lunchen, och knappt kunnat sova siesta. Alla lugnande yogaställningar jag försökt med har slutat i kroppsknutar. Så pirret består. Snart så...

 Ytterligare en fin resa med nästan hela familjen. Här i Andalusiens vita byar. En av de finaste resor jag har gjort.

Vi ska bland annat åka till Penedès och Priorat, så följ mig på instagram där jag då och då lägger upp bilder från vår lilla resa.

Och hörni... Tack för att ni röstat på Barcelonabloggen till Årets Reseinspiratör! Det gör mig så stolt och glad att jag har en sån härlig läsarskara. Det är ju ni som är min inspiration!