Några år efter studenten skrev jag den här krönikan. Jag ville vara den som körde bilen i mitt eget liv, men var mest vilsen på vägarna och orolig för vad som skulle komma efter nästa sväng. Så jag skrev det här, en vägbeskrivning till Livet, och hoppades att det även skulle hjälpa andra nyblivna tjugoåringar i vuxenvärlden.

Om hur Livet kan kännas bakom ratten när vägbanan är hal, motorn är överhettad och hastigheten alldeles för hög.

Med en vägbeskrivning till Livet, med destination Någonstans och med en full tank bensin. Men utan karta, utan GPS, utan någon som helst antydan till lokalsinne. Du tar fram din praktiska och ordentliga vägbeskrivning ur handskfacket och läser följande instruktioner:

Lämna den lilla grusade stigen bakom dig, vinka hej svejs till barndomen i backspegeln och åk upp på Den Stora Vägen. Håll hastigheten, än är körkortet alldeles för färskt för att äventyras, och se vidderna segla förbi utanför bilen. Njut av friheten att på egen hand köra din egna bil.
Var uppmärksam på Vägens alla avfarter. En del bilar före och efter droppar av redan här, andra brummar på i samma takt som dig. Följ hastighetsskyltarna och gasa på. Nu går det undan, vidderna susar förbi utanför bilen.
Pass på, en u-sväng. Men du tar kurvan galant och pustar ut, konstigt vore det väl annars eftersom du fick en stjärna på Riskettan. Upp i fart igen, gasa på. Följ nu Den Stora Vägen igen, tills du kommer till en rondell. Där kör du ett extra varv, velig som du ju är. När du har funderat klart över vilken utfart du ska ta, växlar du upp igen och hamnar på en annan, men minst lika stor, väg.
Håll båda händerna på ratten och blicken längst fram i horisonten - fast du kan inte låta bli att snegla på dina medtrafikanter och jämföra dig i smyg med deras glänsande fälgar och trimmade motorer.

Den Nya, Stora Vägen har många fler avfarter, och valmöjligheterna gör dig förvirrad. Det går snabbt och du skulle inte ens hinna blinka om du ville ta av, in på Någon Mindre Väg. Du fortsätter rakt fram, kommer upp på Den Sjufiliga Motorvägen vars ände du inte ser slutet på. Plattan i mattan, annars tutar de på dig bakifrån förstår du väl! En bit in på Motorvägen inser du skräckslaget att du hamnat på en Autobahn utan hastighetsbegränsning.

Du tittar inte i backspegeln utan håller fullt fokus framåt och håller andan. Bara lite till, lite till, tänker du och kastar med blickarna efter en avfart. Tanken börjar sina och oljan behöver fyllas på. Men du ser inte varningslamporna som blinkar utan vill hålla tempot, lite till, lite till. Hjulen börjar nu lukta bränt gummi och ratten vibrerar. Du blir fartblind och inser inte att livet rusar förbi i 190.

Vid tiden jag skrev vägbeskrivningen jobbade jag bland annat på ett lanthotell i Ronda, Spanien.

Som från ingenstans, ser du en avfart till Den Lilla Skogsvägen mitt på självaste Autobahn. Du lyckas byta filer i tid och gruset sprätter omkring din bil när du sladdar in på grusvägen. Först nu inser du din inre fartdåre som speedat alldeles för snabbt på Den Alldeles För Stora Motorvägen. Nu låter du motorn ånga av sig och rotar fram denna vägbeskrivning ur handskfacket. Du konfronteras med frågor som ”vem är du?” och ”vart vill du?” som kastas mot framrutan. Men utan gps:en, utan kartan och fortfarande utan lokalsinnet vet du lika lite som du gjorde när du först brummade ut från den lilla grusade stigen.

Du sitter nu där med en helt meningslös vägbeskrivning som inte beskriver någon väg alls. Kanske tänker du att det inte finns någon rätt väg som leder till den rätta slutdestinationen. Kanske tänker du att den vägen i vilket fall inte skulle vara spikrak. Kanske tänker du då att det istället är själva färden dit som är målet med hela resan.

Ett budskap från hjärtat på ett café i Strängnäs.

Vägbeskrivning till Livet