Opera på Skäret - en fantasivärld mitt i naturen

Fotokälla.

Första gången på opera och första gången på Skäret. Det kändes stort att göra debuten som operabesökare på självaste Skäret, det före detta virkesmagasinet i Kopparberg som numera är en av operavärldens främsta scener. Trots storhetskänslan kände jag mig så yttepytteliten.

Liten i jämförelse med operasångarnas stora röster. Hur kan de ens sjunga så klart och starkt? Deras röster var som från en annan värld och de fick till och med de tyska texterna att låta som poesi. Liten kände jag mig också i virkesmagasinets enorma sal, där tidigare tonvis av timmer har torkat i väntan på att transporteras vidare.

Den här sommaren har Opera på Skäret satt upp Trollflöjten, en av de mest kända och lite mer komiska föreställningarna i operavärlden. Kungliga operan beskriver Trollflöjtens handling så här: “Nattens drottning ger Tamino i uppdrag att befria hennes dotter Pamina som rövats bort av Sarastro. Lyckas uppdraget ska Tamino få Paminas hand. Fågelfångaren Papageno slår följe med Tamino. Till sin hjälp har de med sig en förtrollad flöjt och ett magiskt klockspel. Men allt är inte vad det ser ut att vara. Är både Paminas mor och Sarastro onda? Eller ingen av dem?”

Låter det rörigt? Fantasifullt? Lite som en fars? Det är det också, fast till tonerna av kristallklara och stjärnstarka sånger. När drottningens berömda aria får träplankorna att vibrera, snurrar diskokulan och skapar nattklubbsglitter i den gamla ladan. Scenografin är en smått halvgalen blandning av Willy Wonka och Marie Antoinette med fjäderplymer och änglavingar.

När vi går ut i pausen bländar solen oss och det tar ett par sekunder innan jag minns var jag är. Mitt i naturen. Vid det stilla vattnet i Ljusnaren. Sjön som fått sitt namn för att den var så ljus och lysande i kontrast till den mörka, djupa skogen runtomkring. Att vi nyss var mitt i Trollflöjtens fantasifulla kosmos är svårt att tänka sig när den verkliga världen är tyst och stilla utanför. Just det är finessen med Opera på Skäret, tycker jag. Det är varken klassiskt eller vackert utan snarare fascinerande och mäktigt. Och det ger intryck så det räcker och blir över för debutanten i operavärlden.