Icod de los Vinos - kungligt hotell och gröt till middag

0

TENERIFFA. Jag backpackar vidare söderut på ön, till Icod de los Vinos. Här bor jag flott, äter gröt och tappar bort mig halvvägs till himlen.

Här bor jag på Hotel Emblemático San Marcos i stadens gamla delar. Hotell ligger i ett vackert hus i typisk kanarisk stil som har ägts av samma familj i århundraden. I taket dinglar kristallkronor och golven täcks av tunga orientaliska mattor. Idag är det inga kanarier med "von" innan efternamnet som bor här, utan gäster som kan få känna sig som dåtidens fina señoritos och señoritas. Jag bor i ett rum med balkong som blickar ut över bananplantagen, och sträcker jag tårna över räcket kan jag nästan känna hur bladen kittlar mig. 

Frukosten i hotellets La Bodega är bra med svenska mått mätt. När jag blir erbjuden ägg och varm mjölk tror jag knappt jag är i ett land där dagens första mål oftast betyder en cigg och kaffe i farten. Glad och mätt blir jag laddad med energi för en upptäcksfärd i stan.

Jag kollar in Icods "höjdpunkt" El Drago, som är ett träd. Låter lite klent att marknadsföra en stad med ett träd, men vänta, sluta inte läsa här. Fortsätt under bilden så får du veta varför trädet inte alls är ett träd och varför Icods största sevärdhet faktiskt är sevärd. 

För det är nämligen inte ett träd! Det är en växt vilket syns på rötterna som slingrar sig upp och skapar "foten". Eftersom det inte är ett träd har det inga årsringar och åldern går bara att gissa sig till. Tusen år. Typ. Idag är det, förutom Icods främsta "måste" för besökare, också en helig plats för Teneriffas ursprungsbefolkning, los Guanches. 

Icod har också ett vinmuseum där du kan provsmaka vitt och rött med lite ost och olika mojos (såser). Jag fick veta att vinet Malvasía utgjorde en del av Shakespeares lön när han var ung och upcoming. Museet var annars ett sömnigt ställe för gratisdrickande turister.

2

Icods andra sevärdhet är Cueva de los Vientos, världens största vulkanhål, som ligger en bra bit upp på berget. Jag tog sikte på toppen och började gå. Men vad är det som går och går och aldrig kommer fram? Jo, Barcelonabloggen såklart. Hålet var som bortblåst och utan täckning i google maps-lösa trakter var jag chanslös. Kanske var det meningen för när jag, besviken och hungrig, vände hemåt sniffade jag till mig en doft av nyrostat bröd. Fick flashbacks från frukosten och magen kurrade. Näsan styrde mig därför till en fabrik hemma hos Juan José som gör egen gofío. Du kommer väl ihåg gryngeggan som jag blev frälst av i La Laguna? Detta är det rostade och malda pulvret som är basen i gröten. Helt klart resans godaste matupplevelse!

3

Nästa gång fortsätter resan söderut, mot sol och stränder i Costa Adeje.

Detta inlägg är i samarbete med Hotel Emblemático San Marcos. Omdömen och synpunkter är dock alltid mina egna. Tack till Maria Norrgård som bloggar om bl.a. Teneriffa för restips.