Vilafamés - del 2

Detta inlägg är publicerat i samarbete med Visit Vilafamés, en svensk researrangör som förmedlar resor i Vilafamés. Rekommendationer och synpunkter är dock mina egna.

Igår fick du se en del av mina upplevelser från besöket i Vilafamés. Idag fortsätter vi med vandringar, vingårdar och långluncher. 

Vandra i Vilafamés

Vi lämnar bylivet a la år 1900 och tar sikte på olivlundarna. Under mina skor frasar små buskar av torra örter och varje steg jag tar blir som en parfympuff av oregano, rosmarin och timjan. Vi går bokstavligen utanför turiststråkens upptrampade stigar och bland vinrankor och mandelträd vandrar vi runt och njuter av den fina naturen.

Det är vackert kring Vilafamés, på ett äkta sätt. Det är inte anpassat för massturismen, vilket är skönt men förstås har sina nackdelar också. Stigarna är ibland snåriga, skyltningen svår att greppa och det är givetvis inte anpassat för t.ex. rullstolar. Men vägen till grottan La Cova del Bolimini är en fin och lätt tur på ca 2 timmar som inte kräver någon speciell vandringsvana. Väl framme klättrade vi ner i grottans gap. Här gömde byborna sig under spanska inbördeskriget på 30-talet. 

Strax utanför Vilafamés finns stora vinodlingar på de vida slätterna, som också kallas "la Plana". Vinerna har hamnat lite i skymundan av "storebror" La Rioja, men enoturismen är på gång och allt fler bodegor öppnar upp för visningar och provningar. 

Bodegan Mayo Garcia, som drivs av ägaren med samma namn, är inne på fjärde generationen av vinodlare. Vi åker ut på hans marker för att titta på rankorna, som prydligt står på rad. En del av dem var hans morfars fars, och det slår mig att precis som oss människor blir vinrankor gamla, knotiga och rynkiga... Hans vinrankor växer på marker som var en flygplats under inbördeskriget, och än idag finns de gamla vaktposterna och underjordiska gömmorna kvar på fälten. 

Visste du varför nyckelpigor gör vinodlare glada? "Nyckelpigor betyder tur för vinrankorna. De äter upp lössen innan vi ens hinner få tag på dem", säger Mayo och den lilla röda rackaren verkar ha gjort ett bra jobb hittills. Skörden ser fin ut i år och 15 september är det dags att plocka druvorna. 

Cavan tillverkas däremot inte i Vilafamés, utan i en annan by i Valencia. Men det var nog det godaste bubblet jag har druckit och törstig som jag var, satte det snabbt sprätt i skallen!

Avslutningsvis, som om vi inte hade fått nog av smakfulla intryck, delar jag med mig av gobitar i bokstavlig mening från en långlunch på La Vinya.

Knaprigt, lent, salt, sött. Mjuka bläckfiskar med potatismos, smöriga kronärtskockor, frasiga kroketter och söta jordgubbar.

Värmen från en café carajillo får mina kinder att rosa. Ett glas med rom flamberas och toppas med några stänk kaffe och citronzest. Det är ett brännhett och supersött avslut på både lunchen och min resa till Vilafamés.