Barcelona kommer bli allas stad igen

Om resdrömmar i sprillror och attacker i hjärtat.

Igår skulle jag ha publicerat ett inlägg om mina resdrömmar, skimrande och ljusa, sådär som drömmar är. Sedan hände det där, mitt i Barcelona. Att drömma om resor kunde inte kännas mer banalt och känslolöst när La Rambla, själva pulsådern i stadens hjärta, låg i spillror av vardagsliv och semesterfest.

Skåpbilen som körde in människomyllret på boulevarden dödade och skadade fullkomligt oskyldiga människor. Samtidigt som alla dessa liv slocknade och sargades, tog även många drömmar slut. En del av dem, säkert resdrömmar. 

"Estás bien?" Chatten går varm till mina vänner i Barcelona. Jag bodde där för två år sen och har fortfarande minnen och nära kvar. Tänk om... Jag varken kan eller vill tänka tanken och i magen ligger en klump is som inte kommer tina förrän jag får svar, det vet jag. Livs levande svar. 

Medan jag väntar kan jag ändå inte sluta drömma. Men istället för fantasiresor, drömmer jag om en verklig värld som faktiskt får vara skimrande och ljus. En värld där att strosa på Ramblan eller köpa frukt på Boquerían inte behöver betyda slutet på ens drömmar. 

Spanska hovet twittrade igår kväll om attacken. De skrev att hela Spanien står med Barcelona och att La Rambla kommer återigen att tillhöra alla. För att understryka det kloka i budskapet, kommer här mina allra käraste inlägg om Barcelona:


Att njuta av det lilla

En stund för sig själv. En liten cafecito på en solig uteservering. En prasslig tidning och ingen tid att passa. Eller..? Äh, han ringer till kollegan och säger att "jag blir lite sen. Sitter fast i trafiken, du vet."


Barcelona, baby

"Det var verkligen inte kärlek vid första ögonkastet. Inte heller vid andra. Vid tredje kom det kanske lite smygande." Barcelona och jag klickade verkligen inte först. Sen, fjärde gången gillt, var jag fast.


Ramlar Ramblan ner

Om att cykla, ramla och göra sig illa. Men mest om att sätta sig rakt upp och ner på La Rambla och gråta tills kinderna blir strimmiga av salt. Ibland är det skönt att gråta när hemlängtan gör så ont i hjärtat. 


En nyvaken vintermorgon i Barcelona

Vissa inlägg känns som ett annat liv, fast det bara var en annan tid och ett annat land. Här är ett par rader jag skrev för några år sen, när jag bodde i Barcelona: 

"Hon vaknar tidigt denna lördagsmorgon. Som alla andra morgnar gnuggar hon sömnen ur ögonen innan solens strålar har hunnit leta sig in på innergården. Det är egentligen för tidigt för att vakna en ledig dag, men hon gillar det. En liten stund av stillhet, några ögonblick av egentid. Morgonens bestyr gör hon på rutin. Det slentrianlika rörelsemönstret upprepar sig dag efter dag och hon njuter lika mycket av vanorna varje gång. 

Huset ligger fortfarande i dvala och morgonen är så stilla som den bara är timmarna innan dagen eskalerar. Den morgonpigga sträcker på sig som en katt i sängen och känner nattens stelhet lämna kroppen. Fortfarande i total tystnad nuddar tårna det kalla stengolvet och ger tuppskinn på benen. Sängvärmen är lockande att krypa tillbaka i, men dagen som ligger oupptäckt framför henne lockar desto mer.  

Köket är sig likt sedan kvällen innan. Hon tassar in på frusna fötter och virar den stickade tröjan omkring sig. Skänker en tacksam tanke till sin mamma som propsade på att ta med något varmt och mysigt, ”för även i Spanien kan det vara kallt ibland, vet du ju”. Och visst kräver vissa stunder en stickad kofta som kramar om en och luktar mamma, även här där livets motto tycks vara la vida loca. 

Kaffefläckarna på koppen liknar en världskarta och smulorna från gårdagens bröd bildar små pyramider på bänken. Som på automatik fyller hon kaffekannan och slår på gasspisen. Klämmer tveksamt på en brun banan för att avgöra dess bäste-före-datum – soptunnan eller magen? Kurret i den sistnämnda gör att hon skivar upp den mosiga bananen medan kaffekannan börjar vissla och pysa. Ljudet skär igenom morgonens stillhet och hon blir plötsligt medveten om vardagsbestyren på gatan utanför. Småbarnen på väg till skolan, gasgubbens skräniga kärra och vespornas tutande. 

Hon stoppar en skiva bröd i rosten och väntar de oändligt långa minuterna tills den hoppar upp igen. Doften av nyrostat bröd och kaffe sprider sig i lägenheten, som ett tyst och ordlöst ”god morgon”. Med varmt kaffe på väg ner i magen och en brännhet brödskiva med bananslantar på, kryper hon tillbaka i sängvärmen. Morgonen har vaknat och dagen är på god väg. Hon följer rytmen och längtar redan till nästa morgons vanor och bestyr. Precis som igår och likadant som imorgon." 

Photowalk och Barcelonas färger i februari

#TBT för 2 år sen, när jag bodde i Barcelona och gick på photowalk längs stranden. Hittade både grabbgäng, motorcyklar och solrosfrön - men framförallt ett helt nytt färgspektra:

Vacklar mellan vinter och vår, velar från januaris stålgrå kyla till mars värmande solstrålar och tillbaka igen. Medelhavets salta vågor tinar upp stadens stränder, men vinden blåser fortfarande isfrån bergen. Barcelona är mitt i mellan, vacklar och velar, vet inte vad den vill.

Men jag vet. Att dagarna däremellan, när februaris ljusa dagar inte ännu har hunnit spricka ut i vår och värme, är färgerna som finast. Dova toner av sand, isabelline, ècru och ljus ockra. Elfenben och off white. Pärlvitt, palomino och champagne. Färger jag inte ens visste fanns, hittar jag en februaridag som denna i Barcelona.

Kaffets dag är kultur och koffein

kaffekunskap

Idag är det kaffets dag! En helig stund, en tid för tankar, en anledning att träffas. Svart, brunt, beige. Ett måste, en smaksak, en snabbis. Hur vill du ha ditt?

Vi snackar kaffe såklart. Jag sitter här och skriver i sällskap av en kopp (som jag brukar). Det är återuppvärmt pulverkaffe, precis som jag vill ha det. Min chef i Spanien däremot, föredrar sina åtta espresso om dagen, men så rinner det ju italienskt blod i hans ådror också. När jag bodde i kollektiv med tyskar ville de ha mjölk med kaffe istället för kaffe med mjölk. Smaken är olika såväl och kulturen styr hur, var och när vi dricker kaffet.

I början var Spaniens kafékultur en koffeinrusig upptäcksfärd för mig. Vad är vad och hur dricks när?

  • Solo är den lille rackaren som river till efter maten. En espresso svart som natten. Intas gärna stående vid disken (och då ofta är några cent billigare än till bords!)
  • Cortado är som ovan fast med mjölk. Passar också efter maten och även senare på eftermiddagen. Vuxenmellis för spanjorer.
  • Nublado betyder molnigt och det är just vad detta kaffe är - lite mjölkmoln på toppen.
  • Sombrado är en kaffe med skugga, mer kaffe än det tidigare nämnda mesiga molnet.
  • Café con leche är inte svårare än vad det låter. Kallar vi det caffe latte blir det återigen italienska, eller café au lait på franska, och motsvarar den svenska beige koppen med mjölk.

 

Vandrar vidare

ÖREBRO. Jag skriver de sista raderna och sätter punkt för Barcelonabloggen för en stund. Det har varit en himla härlig och händelserik tid som jag hoppas ni har tagit del av här på bloggen. Nu njuter jag av sommaren i Sverige och därför får också bloggandet från Barcelona gå på sommarlov. Här hemma tänker jag siesta i hängmattan, äta jordgubbar till frukost och bada nakenbad i sjöar så kalla att tårna domnar bort. När det är dags för nästa resa kan du givetvis följa mina fotspår här igen! Men tills dess låter jag fötterna mina vandra vidare i takt med en fladdrande rosa kjol, och avslutar med punkt, punkt, punkt...