"En skandinavisk savann" - och vildmarksvandring i Töfsingdalens nationalpark

En raststuga med milsvid utsikt mellan Långfjället och Töfsingdalen.

En raststuga med milsvid utsikt mellan Långfjället och Töfsingdalen.

Vandra på den skandinaviska savannen

“Som en savann” säger vi samstämmigt när vi tittar ut över slätterna där gräset vajar i vinden. En skandinavisk savann med brandgult gräs och tegelröda tuvor ligger framför oss på vandringen ett par timmar. Vi har gått från Grövelsjön med sikte på Töfsingdalens nationalpark och passerade först Långfjället. Fjället gör verkligen skäl för sitt namn - det är långa avstånd mellan topparna och vandringen kräver långa kliv.

Fjällvärldens färger förtrollar så många varje höst och alla foton på naturens brinnande nyanser har etsat sig fast på min näthinna. I år tänkte jag att, nu är det minsann min tur - i mitt hemmalandskap ska jag få se den finaste årstidens färger. Så i mitten av september åkte min bror och jag till Fulufjället och Grövelsjön för att vandra med tält. Vädret var kallare än vanligt och det väntades regn, men med sol i sinnet började vi vandra norrut.

Tack och lov att jag inte visste vilken vandring vi gav oss iväg på! Då hade jag säkert vänt vid första fjället - och därmed missat alla stunder då jag vågade mer än jag trodde och orkade längre än jag anat.

Töfsingdalen - den vilda och anonyma nationalparken i Sverige

Töfsingdalens nationalpark är Sveriges minst besökta nationalpark. Den ligger relativt otillgängligt då det inte finns några bilvägar dit och knappt markerade vandringsleder i parken. Dessutom är naturen svår att ta sig fram i. Stora stenbumlingar ligger huller och buller och flera hundra år gamla tallar har ramlat som plockepinn i skogen. Det här är vildmark och jag är en asfaltsvarelse på besök. Det är påtagligt att vi är här på naturens villkor, ingen har trampat stigen åt oss. Givetvis är det vitsen med skyddade områden - här får naturen vara naturlig.

För att ta oss igenom Töfsingdalen måste vi ta oss över stenarna. Victor skuttar smidigt som en bergsget från klippa till klippa. Långt efter kommer jag och kryper, klättrar, klänger som en oformlig heffaklump. Det var jäkligt jobbigt här, vill jag betona. Lägg därtill en stor ryggsäck, sprängande förkylning och ben som hade gått flera mil redan. Just där och då kände jag inte direkt någon #hikefulness, om man säger så. Men läs vidare, snart blir det bättre!

Ovädret kommer närmare och vi missar på kartan

För att ta sig ut ur Töfsingdalens nationalpark och tillbaka till Långfjället måste man gå över broar. Det finns ett antal (som inte är helt lätta att se på kartan). Efter krälandet över stenbumlingarna kände jag att nu får det vara nog. Jag skiter i vildmark och tusenåriga tallar och steniga, spektakulära landskap. Jag ska ut ur nationalparken!

Så jag tog sikte på första bästa bro och började plöja mig fram genom den snåriga skogen. Kvistar som rev och granar som rispade - jag kände inte ett dugg utan tänkte bara på det annalkande regnet och vinden som började blåsa upp. Vi måste få skydd innan det här ovädret kommer, var det enda jag visste.

När vi väl kom till punkten där bron skulle ha varit, fanns det bara en brusande fors. Ingen bro, inte ens minsta lilla spång, var vi än kunde se. Miss på kartan eller miss av kartläsaren? Spelade ingen roll nu, för nu öppnade himlen sig och gjorde allt halt, blött och svårt.

Med skräckblandad förtjusning vadade jag för första gången i en fjällfors.

Med skräckblandad förtjusning vadade jag för första gången i en fjällfors.

Mitt livs första vad i iskall fors

Det är exakt sådana här stunder som jag är så glad att min bror och jag är varandras motsatser. Jag blir nästan panikslagen och vill bara gråta. Victor däremot, är lugn och letar lösningar. Det dröjer inte länge förrän han har hittat en passage i forsen som är lite grundare, så vi tar av oss skor och strumpor för att vada.

Det är mitt livs första vad i iskallt vatten men det går bra! Adrenalinet i kroppen får nästan fötterna att koka. Jag håller Victor hårt i handen och barfotabalanserar på de hala stenarna. De första stegen på trygga land var nog de bästa på hela vandringen! Nu var det inte långt kvar till vindskyddet, där värme, mat och en torr vrå skulle finnas.

Nedersthåns vindskydd. Tak, torka och trygghet i sin allra enklaste form.

Nedersthåns vindskydd. Tak, torka och trygghet i sin allra enklaste form.

Torrt, varmt och tryggt vid vindskyddet i Nedersthån

Vindskyddet vid Nedersthån är en välsignelse. Här finns torr ved och tak! Tänka sig vad lite som behövs för att göra en blöt och frusen vandrare lycklig. Snart har vi en sprakande eld framför oss och kläder på tork ovanför oss. Kvällsmaten, som precis som alla andra dagar är mathavre och linser, smakar godare än vanligt och värmer inifrån och ut. Här slår vi upp tältet och planerar morgondagens tur. Innan mörkret lägger sin becksvarta filt över oss, hinner jag se några små solstrålar mellan tallarna. Det bådar gott inför nästa dag.

Vandrarmat: lätt, mättande och gärna vegansk.

Vandrarmat: lätt, mättande och gärna vegansk.

Tips: 4 saker jag hade önskat att jag vetat innan

Röd markering är vår vandringsrutt och blått kryss är vindskyddet. Klicka för att se större bild!

  1. Vaselin är superanvändbart på vandring. Smörj snören och dragskor som kärvar, fetta in kängorna, preppa läpparna när de blir fnasiga i blåsigt väder.

  2. Gå inte på vinterleder sommartid. Det finns anledningar till att olika leder används olika tider på året. Vinterleder kan gå rakt över vattendrag och sjöar för då räknar man med att det är is och därmed går bra att vandra. Sommartid blir det desto svårare att korsa vattnet… Därför går sommarleder alltid på broar eller spänger när de korsar vatten.

  3. Om du kommer nära renar: stanna eller sätt dig ner så kan de passera utan att bli skrämda. I maj och juni kalvar de, så håll extra mycket avstånd.

  4. Hyr utrustning av STF om du saknar något! Jag hyrde en extra sovsäck för 120 kronor när min inte räckte till under de kallaste nätterna. Så värt!