En natt i stjärnöknen - del två

Del två av följetongen om reseminnet som skulle bli det bästa, men blev det värsta. Läs del ett här.

Kvällen blev natt och nu var det dags för den stjärnklara himlen vi hade läst och hört så mycket om. Eftersom Tatacoaöknen ligger långt från både städers ljusspill och avgaser - och dessutom är fri från moln - ska den vara en av världens bästa platser för stjärnskådning.

sunset-colombia-sanna-rosell

Men molnen bullade upp sig oroväckande snabbt och invaderade snart hela himlen. Det gråa täcket var tjockt som smutsig sockervadd. Besvikelsen var stor när vi kröp ner i de fuktiga och kalla hängmattorna. I det läget var det bästa vi kunde göra att sova. Men då kom regnet och sova var det sista vi gjorde...

När morgonen kom efter den sömnlösa natten fattade jag inte ens att solen gick upp. Så de där omskrivna, flammande röda klipporna missade jag. Min enda tanke var att vi skulle ta oss härifrån. 

I brist på spegel i hängmatteskjulet hade jag inte sett mitt eget ansikte och ingen i mitt sällskap hade heller noterat det. Men det gjorde andra bybor. Jag var totalt sönderbiten av loppor på halsen, händerna och nacken! ALLA delar av mig som inte legat under den regnvåta filten var prickiga som salami. Det blossade, kliade och brände mig tokig. Första morgonbussen till civilisationen och Bogotá blev vår räddning, bort från denna skithåla.

Nej, den här etappen av resan gick det inte som vi hade tänkt. Men sen då? Loppbetten bleknade, packningen torkade och "natten i stjärnöknen" gav oss inte de väntade upplevelserna men definitivt väldigt oväntade sådana - och många minnen att skratta åt i efterhand.

Har du något speciellt reseminne där det inte gick som tänkt? 

När resans bästa blir det värsta: en natt i stjärnöknen - del ett

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Speciellt inte när den hajpade stjärnhimlen saknar stjärnor, hängmattan kryllar av loppor och natten blir både stelfrusen och dyngsur.

Men det kan bli bra ändå, fast annorlunda - med en colombiansk såpopera, polisjakt och många minnen som går att skratta åt efteråt. Det här är första delen av två om ett av mina värsta - och mest minnesvärda - upplevelser på resa.

Tatacoaöknen i Colombia.

Tatacoaöknen i Colombia.

Vi åkte till Tatacoaöknen i Colombia med skyhöga förväntningar: världens bästa plats för stjärnskådning, övernaturliga ökenlandskap och en tystnad så total att det skulle ila i öronen. Med varsin hängmatta skulle vi sova under den glittrande natthimlen och vakna upp till lysande röda klippor i soluppgången.

Det började bra. Solen gassade förstås obarmhärtigt över våra brända axlar och svettiga packning när vi gick längs sandstigen för att hitta sovplats för natten. Skjulen låg utkastade huller om buller i öknen. Till slut ledde den slingrande stigen oss fram till en familjs bakgård där vi fick hyra hängmattor för en liten slant. 

Vi dumpade ryggsäckarna och gick direkt på upptäcktsfärd i öknen. Tatacoas väldiga vidder sträckte sig långt bort mot bergen och jag förstod plötsligt vad smeknamnet "lilla Grand Canyon" kommer ifrån. Landskapet fick mig att stanna upp titt som tätt och bara... titta.

Månlandskap eller Jurassicland?

Månlandskap eller Jurassicland?

Kan man kalla naturen onaturlig? För det är så jag bäst kan beskriva det - som taget från en annan planet. Än mer surrealistiskt blev det när en karavan av lastbilar med enorma spotlights och förvildade apmänniskor intog den öde öknen... Vi hade hamnat mitt i inspelningen av TV-serien 2091!

Den overkliga känslan fortsatte, och blev allt mer kuslig, när vi vandrade vidare och mötte en man i trasor och ansiktet täckt av ökendamm. Till en början trevlig, men snart förvandlades han till en profet för världens undergång och pepprade oss med sina "sanningar". Min magkänsla blev olustig när hans blick vobblade, vände sig ut och in och han försökte ta på oss,. Vi tog vi skydd bakom närmsta skjul och hoppades att han tappat spåren efter oss.

Här var vi trygga, i två minuter, innan han rumlade in på samma ställe med polisens sirener efter sig. Det var tydligen inte första gången denne kille var ute på sina misslyckade profetiska färder...

Hur gick polisjakten och vad hände egentligen under följande natt? Läs fortsättningen i nästa inlägg.

Colombia: vykort från Cartagena

En småtråkig torsdag mitt i vardagsvanligheten damp det ner ett soligt vykort i min mentala brevlåda. Det var en hälsning från en av de första kvällarna från sommaren i Colombia.

Staden var Cartagena och stämningen var precis som på bilden, rosaskimrande och romantisk. Cartagena är känd som Sydamerikas största bröllopsstad, visste du det? Det hade vi ingen aning om, förrän vi såg de vita springarna med bjällror som ägde kullerstensgatorna och de många marängfluffiga klänningarna med frasande släp på torgen. 

I solnedgången såg vi händer flätas samman, löften bedyras, drömmar bäddas in i siden och tyll. Men att sätta ord på kärlek får inte plats på bara ett vykort, så jag låter bilden säga mer än de tusentals ord som dessa stora känslor förtjänar.

Att räkna, lista och minnas Colombia

1 egenplockad kokosnöt
2 magsjukor
3 sommarprat
6 kilo ris
14 hostels
26 bussresor
29 instagrambilder
39 tiamintabletter
42 dagar
77 precolombianska stengudar
84 mangofrukter
100-tals mygg- och loppbett
2980 meter (över havet)

och oräkneligt antal minnen.

Vårt "sommarlov" i Colombia går att mäta, räkna, lista i oändlighet men i slutändan är det ju bilderna vi minns allra bäst. Om en bild säger mer än tusen ord, vad säger inte då en hel drös bilder?

Minnen från Colombia

(klicka på Read more för att se bildspelet!)

Colombia