Pepparkaksglassen på Stafsäters gård
Gillar du också glass och gårdskaféer? Då är det här inlägget något för dig!
Vi är på väg söderut från Örebro och passerar de vanliga ställena. Hjortarna i hagen, hembygdsgården i Tjällmo och musteriet i Brunneby. Snart korsar vi gränsen till Östergötland och hittills är allt är sig likt längs vår vanliga väg - som förra gången och säkerligen nästa gång. Men den här gången har vi inte bara “att komma fram” som mål, utan också att stanna till på Stafsäters Gårdsglass. Så vi svänger vänster i rondellen och plötsligt är rutten en annan. Transportsträckan har blivit en utflykt och vi närmar oss glassen!
Glass på gårdskafé
Tack vare resebloggen Lite mera rosa har jag fått tips om Stafsäters gård, som ligger i Sturefors utanför Linköping. Det är ett familjeföretag som gör egen glass på mjölk från granngårdens kor. Här finns också ett kafé med våfflor, soppa och lättare mat, och en butik med lokalproducerade produkter.
När vi kommer fram, är det sen eftermiddag och det ligger som ett soligt skimmer över hagarna och skogarna. I det röda, gamla huset luktar det nygräddade våfflor och glassdisken sprakar av färger. Vi beställer både våffla med glass - och glass i strut! Den här gången överraskar jag mig själv med att inte välja chokladglass… En annan smak ser nämligen otroligt god ut, både krämig och knaprig med kakbitar i. Det blir en kula pepparkaksglass - veckans bästa beslut!
Omvägar leder till nya upptäckter
Då och då kommer kunder in och köper glass i literförpackningar. Jag vill göra detsamma men vi ska spendera helgen i en husvagn utan frys… Och även om jag skulle vilja äta hela litern med detsamma, är det nog bäst att spara det inköpet till nästa gång. Parkeringen börjar tömmas och kvällen smyger sakta in över hagarna och skogarna. När vi säger tack och hej, är det redan mörkt ute.
Jag tycker det är så värt att ibland ta en annan väg än den vanliga. Omvägar och avtagsvägar leder till nya platser och upplevelser. Sånt väcker upptäckarlusten i mig och färglägger de vita fläckarna på min mentala karta. Och är det glass involverat är nog chansen stor att den lilla, slingrande vägen blir “vår vanliga väg” till slut!
I påskas var vi i Nora och lunchade på Bonnatösens burgare. Bergslagens bästa? Ja, bland de jag har ätit - absolut!